Sydsvenskan: ”Tyst promenad med stärkta sinnen”

Onsdag kväll på Malmöfestivalen och jag ger mig ut på ett ovanligt uppdrag. Jag går en tyst, långsam promenad genom Malmö med företaget Oas. Istället för att fråga andra om deras upplevelser, som jag brukar, får jag vända mig till mina egna.

Text: Sara Wizén
Bild: Hussein El-Alawi

Det är ett år sedan jag flyttade till Malmö. Jag tror aldrig att jag promenerat planlöst, jag har alltid ett mål. Nu hittar jag oftare utan karta än med, men mobilen finns alltid nära till hands ändå, och slukar mycket uppmärksamhet.

Lite information har jag innan jag beger mig till Berghults trädgård. Det står att deltagarna ska få uppleva Malmös stadskärna med stärkta sinnen. Företaget Oas hjälper till ”att hitta ett hållbart förhållningssätt till den digitala och sociala kommunikation och stress som omger oss på fritiden, på stan, på jobbet och genom Internet och media.” Perfekt, tänker jag.

Jag och fotograf Hussein El-Alawi letar förgäves efter en folksamling bredvid kasinot. Vi stöter på några andra som också letar efter den tysta promenaden. De berättar att de sett en sådan förut, ett hundratal personer var det då.

Vi ställer oss på bron och ser fyra personer som går mycket långsamt. Vi rusar dit. Jag går fram till kvinnan som jag misstänker är från Oas, sätter ett finger framför munnen och ”går” med armarna. Hon nickar och vi slår följe.

När vi går längs trottoaren på Stora Nygatan känner jag mig stressad. Vi går så långsamt, som på museum, och folk måste gå om oss. Jag hatar att vara i vägen. Jag tänker att det är tur att vi inte är ett hundratal. Jag tänker att det nog inte är meningen att jag ska bli stressad. Jag tänker att vi inte kommer hinna se så mycket om vi ska gå i den här takten.
På Gustav Adolfs torg myllrar det av folk kring matstånden och borden intill. Några står och grillar kött och majskolvar och musik strömmar ur deras högtalare. Dofterna från de olika köken avlöser varandra.

Vi anpassar oss efter ytan, när det är mycket folk går vi på led, när det finns mer utrymme sprider vi ut oss. Jag letar efter blickar på oss, men med egna mål i sikten verkar festivalbesökarna obrydda. När vi kommer ner mot Lilla torg verkar folk mer nyfikna, de sitter på uteserveringarna och har tid att se sig omkring.

Ungefär femtio minuter tar det att komma tillbaka till Kungsparken. Aldrig har jag gått så kort på så lång tid. Men stressen från promenadstarten har ersatts av ett lugn.

Sinnena fick vakna, och jag har tagit in fler intryck än när jag rusar i vardagen medan jag komponerar ett textmeddelande i mobilen.

FAKTA: Det här är Oas
Ett Malmöbaserat, politiskt och religiöst obundet, företag som bland annat anordnar tysta afterworks. Vill ge människor ett sundare skärmliv för att få oss att må bättre.
Baserar sitt arbete på forskning och statistiska underlag för psykisk och fysisk hälsa.


Vissa svischar förbi på cykel medan andra långsamt sätter en fot framför den andra. Fem är vi när vi börjar gå, men fyra är vi som kommer tillbaka till Kungsparken.

Jag får trots allt lyssna till de andra deltagarnas erfarenheter när promenaden avslutats. ”När sinnet är ockuperat tror jag att man tjattrar på mer, utan att något vettigt egentligen blir sagt” säger Åsa Leijon som gillar att praktisera mindfulness.

Hitta lugnet bortom skärmarna: Öppen föreläsning i Stockholm

Morgonen torsdag 30 augusti föreläser Victoria från OAS hos The Amazing Society. En föreläsning som tar upp frågorna ”Hur kan vi lära oss att välja tekniken istället för att tekniken väljer oss? Vilka möjligheter och hur mycket kreativitet och välmående kan vi få tillgång till om vi lär känna vår och andras digitala stress på djupet?” Och så lite gemensam tystnad på det såklart.


ANMÄL DIG HÄR »

VAD: Frukostseminarium med Victoria Palm från OAS.
NÄR: Torsdag 30 augusti.
Frukost från 07:45 – 08:15.
Seminarium 08:15 – 09:30
VAR: The Amazing Society, Sankt Eriksgatan 63b, Stockholm (våning 2)
KOSTNAD: Kostnadsfritt och öppet för alla

Digital stress är ett faktum i dagens samhälle och den ständigt uppkopplade vardagen gör oss sjuka. Socialt brus kräver vår uppmärksamhet dygnet runt och våra hjärnor bombas av ett ständigt informationsflöde. Reklam, nyheter, jobb, multitasking, mail, sms, telefon och sociala medier fyller våra hjärnor och vi får aldrig en paus för att återhämta oss.

Hur kan vi lära oss att välja tekniken istället för att tekniken väljer oss? Vilka möjligheter och hur mycket kreativitiet och välmående kan vi få tillgång till om vi lär känna vår och andras digitala stress på djupet?

Denna föreläsning ger perspektiv på allas våra digitala (o)vanor, hur vi kan skapa oss medveten skärmtid och vad som händer med din hjärna, tid och relationer när du ger dig själv tid för återhämtning. Detta följt av 30 minuter av tystnad under vilken din hjärna får en ovärderlig paus där nya hjärnceller skapas och ditt minne förbättras. I tystnaden får du tillgång till tankar, känslor, minnen och idéer. Du känner enklare empati med dig själv och andra, sänker dina stresshormoner och blir mer kreativ.

Nöjesguiden: ”Navid Modiri, nu får han bestämma sig.”

NÖJESGUIDEN: ”Tidens anda – april 2018: Här är sakerna vi pratar om mest just nu.”

8. Navid Modiri
Nu får han bestämma sig. Vill han att folk ska prata eller vara tysta?

”Måste älska @nojesguiden ändå. Samtal & Tystnad verkar vara en helt orimlig kombination i deras värld. Tydligen måste vi välja? För mig handlar ett samtal både om att lyssna och prata, vara tyst ibland och göra ljud ibland, skapa plats för både frågor och svar. Vad tänker du?”

Vad händer med en människa som inte kan vara ensam med sig själv?

INTERVJU: Föreläsare och författaren Micke Darmell har med sin bok ”Uppkopplad eller Avkopplad” fått många att ifrågasätta sina uppkopplade liv. Här delar han med sig av varför härvarande är en framgångsfaktor och varför spelregler är nyckeln till mer välmående i livet.

Varför tror du att Oas behövs i dagens samhälle?
Eftersom kunskapen är så låg om hur den ständiga uppkopplingen påverkar oss, så behövs varje röst för att uppmärksamma denna viktiga fråga. När vi för 15 år sedan började prata om detta så var det nästan fult att prata om ”baksidan av myntet”. Gjorde man det var man emot digitaliseringen. De sista åren har det tack och lov börjat handla mer om hur och när. 90% av allt som följer i digitaliseringens fotspår är positivt. Vem vill gå till en läkare i framtiden när roboten Watson kommer vara mycket säkrare på att ställa en diagnos?

När min dotter för 10 år sedan sökte på Facebook efter sin gamle klasskompis från grundskolan så hittade hon istället en kille med samma namn från Boden. Idag är de gifta och jag är morfar till deras lilla barn.

Det är fantastiskt att vi kan skapa en framtid för denna jord som vi inte kunnat drömma om tidigare, men det finns en baksida som vi behöver prata om. Nu har en lärare 16 000 klick för att betygsätta en klass, en läkare träffar färre patienter på vårdcentralen och polisen hinner jag färre bovar trots mer resurser, eftersom att alla sitter fast i sina system. Det var inte det som var meningen med digitaliseringen. Den skulle hjälpa inte stjälpa.

Och här tror jag det finns något. Precis som varje nyckeltal eller system som man arbetar med i en organisation är bra, händer något och det blir kontraproduktivt när det blir för mycket. Det som är meningen att effektivisera blir ineffektivt. Precis samma sak i vårt privata liv. Allt vi lägger till och gör är i varje enskilt fall bra, som bikramyoga, bodypump, salsa, eller paddel. Fler aktiviteter för barnen och en egen ”Halvåtta hos mig” med grannarna. Allt är bra och kul men när man inte väljer bort också kommer stressen och risk för dålig återhämtning.

På samma sätt har vi i våra telefoner. Instagram, Facebook, Snappchat och alla andra appar. De flesta är bra och kul i sig. Men när vi till slut fastnar och tittar i våra telefoner över 200 gånger per dag, då påverkar de vårt liv också negativt. Telefonen ropar ständigt till vår aphjärna som då svarar hela tiden med ja, jag vill ha mer!

Vi blir allt mer frånvarande och varken barn eller vi vuxna kan snart vara ensamma med sig själva. Vad händer med en människa som inte kan det?

”Dessa platser och koncept som Oas kommer att växa fram och hjälpa oss att få förståelse kring vikten av tystnad, återhämtning och härvaro.”

Hur tror du tystnaden i Oas påverkar en grupp människor?
Vi behöver återhämtning. Det är centralt för vårt välbefinnande. Att få stänga av helt kan hjälpa på vägen. Skapa närvaro, härvaro och ett lugn vi alla behöver. Både för oss själva och i våra relationer.

Vilken skillnad tror du medveten mobilanvändning kan göra för människors stressnivåer?
En medveten mobilanvändning är detsamma som att själv ta makten över telefonen. Telefonen är inte god eller ond i sig, utan det beror på hur vi använder den. En medveten mobilanvändning kommer skapa mer härvaro i dina relationer. Vi människor älskar när andra är härvarande. Våra bästa kompisar behöver aldrig fråga hur vi mår. De ser och känner det direkt. De är intresserade av oss och de bryr sig. Idag och i framtiden kommer det vara svårare än någonsin att vara härvarande då våra skärmar hela tiden kallar på oss. Min övertygelse är att en framgångsfaktor, oavsett om du är chef, ledare, kollega, vän, förälder eller kärlekspartner, är om du har förmågan att vara härvarande. Det har alltid varit en framgångsfaktor men jag tror att det kommer vara ännu viktigare i en värld som blir allt mer frånvarande.

Vad missar vi ofta när vi pratar om stress?
Jag tror att de flesta av oss känner av när vi blir stressade, men vi omfamnar det inte. Det är kroppens svar på att vi gör något fel. Det är vår bästa kompis som säger till oss: ”Du, tänk efter nu, det här är inte bra.” Vi behöver bli bättre att förstå vår kropp och de signaler den sänder ut till oss.

”Sätt sedan upp gemensamma spelregler var och hur ni är uppkopplade. Hemma kör vi exempelvis ingen telefon i sovrummet (kolla ska du få se vad som händer, magiska grejer!) och sedan har vi börjat med 6-1 metoden. Skärmfritt en dag i veckan. Det blir annat fokus den dagen kan jag lova.”

Vilken roll kommer mobilfria stunder och platser att spela i framtiden?
Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras. Och det är till stor del positivt. Men vänder vi inte på stenen kommer de stressrelaterade sjukdomarna fortsätta att öka. Om vi inte sätter upp spelregler kommer dagens 200 gånger om dagen att bli mångfalt fler. Dessa platser och koncept som Oas kommer att växa fram och hjälpa oss att få förståelse kring vikten av tystnad, återhämtning och härvaro.

I en ständigt uppkopplad värld – varför tror du konstant tillgänglighet föder en känsla av otillräcklighet hos människor?
Det finns två saker som stressar oss människor mest. Att inte bli klara med något vi håller på med och att inte kunna påverka det vi är inblandade i. Mycket av det som händer på nätet kan vi inte påverka och det blir heller aldrig klart. När du läser detta så kanske din brevbärare fyller på din inkorg med några brev och något som du behöver agera på. Många har konstant dåligt samvete för att inte hunnit svara på ett mejl. Det skapar stress.

Varför tror du att vi människor fortsätter föda monstret aka. den samhällskultur vi har skapat som går ut på att alltid vara uppkopplade och nåbara?
Vi har får låg kunskap om vår hjärna och kropp. Om vi hade kunskap om vad forskarna idag vet exempelvis om barns hjärnor så skulle inte föräldrar tillåta fri tillgång till skärmar. Eftersom detta är så nytt har vi inte skapat spelregler för hur vi ska hantera det. Hjärnan söker efter nya dopaminkickar hela tiden och den vill bara ha mer och mer. Det får vi bland annat genom gillamarkeringar på Facebook eller av olika scores på Snapchat. Därför behöver vi, för att kunna vara effektiva på våra arbetsplatser, skapa spelregler kring den digitala kommunikationen. Vi behöver skapa spelregler därhemma för att kunna skapa härvaro med våra nära och kära. Vi behöver skapa tydliga spelregler för våra barn, även på detta område, för att de ska kunna utvecklas till sociala varelser.

Vad tänker du när du hör: ”Någon som säger att de lider av tidsbrist har bara en dåligt uppdaterad prioriteringslista och står inte för att hen hellre surfar på mobilen än bygger Lego med sina barn”?
Jag tänker att vi är flockdjur och gör som alla andra gör. Det är inte så enkelt att ”bara bestämma sig” för att inte titta. Vore det så enkelt behövde vi inga viktcoacher eller 12-stegs program, om det bara var att bestämma sig. Alla bygger förstås hellre Lego med sina barn. Men för att kunna göra det behöver vi spelregler därhemma som möjliggör detta.

Hur tar man samtalet med sin partner som man tycker surfar alldeles för mycket (men som inte tycker det själv)?
Som all annan kommunikation. Var tydlig och linda inte in det. Säg som det är. ”Min upplevelse är så här.” Sedan kan ni bestämma er för att mäta antal gånger ni kollar på mobilen, hur många timmar om dagen. Sätt sedan upp gemensamma spelregler var och hur ni är uppkopplade. Hemma kör vi exempelvis ingen telefon i sovrummet (kolla ska du få se vad som händer, magiska grejer!) och sedan har vi börjat med 6-1 metoden. Skärmfritt en dag i veckan. Det blir annat fokus den dagen kan jag lova.

Hur kan en (på riktigt) ta det samtalet med sig själv?
Genom att besvara frågan ”Hur vill jag leva mitt liv och vad vill jag inte ångra när jag dör”. Jag tror att får kommer att ångra att de inte lade ut fler bilder på Insta eller hade för få vänner på Facebook…

Namn: Micke Darmell
Titel: Föreläsare och författare
Stad: Malmö
Hemsida: www.gr8meetings.se
Aktuell med: Släpper boken Uppkopplad eller Avkopplad globalt denna månad.
Bästa varva-ner-tips: Jag och min sambo stänger av helt när vi gör saker. När vi går på restaurang, spelar boule eller ligger på stranden. Det blir helt annan närvaro då. Och i slutändan mer kärleksfull tillvaro.
Detta älskar jag med mobiltelefoner: All hjälp i vardagen jag får.
Detta hatar jag med mobiltelefoner: Svårt att hata en död tingest. Däremot ogillar jag skarpt allt slösurfande jag gör med den som leder till mindre tid för sådant som skapar värde i mitt liv.
Detta företag tycker jag skulle behöva en tyst Oas: Jag vill vända på det, vilket företag eller organisation eller individ skulle inte behöva en tyst Oas? Jag kan inte komma på någon i alla fall.

Visst har du tid – du har bara gett bort den till Apple och Netflix

INTERVJU: Henrik Fexeus, mentalist, expert på ordlöst beteende och författare svarar på frågor om empati och mänskliga behov. Hur det kommer sig att vi förmänskligar föremål istället för att knyta an till människor? Varför har den unga generationen minskad empatisk och social förmåga? Och varför ger vi bort vår tid till Apple och Netflix hela tiden?

Varför tror du att Oas behövs i dagens samhälle?
Det är lätt att bli förförd av den nya digitala tekniken, på många plan. Dels möjliggör den en rörlighet som blivit livsviktig för oss. Var vi än är kan vi kolla mailen eller logga in på intranätet. Dels får vi inte längre vår dagliga dos av bekräftelse från människor i vår omgivning, utan från sociala media. Vår hjärna belönar oss för det, för varje hjärta på Instagram får vi en liten skjuts av ”belöningshormonet” dopamin. Men hjärnan mår inte bra av den ständiga stress det innebär att vara kontinuerligt uppkopplad. Samtidigt som den blir ledsen när vi avstår från det. Så vi kan behöva tvinga oss själva till avvänjning. Den typ av arbete som Oas utför är därför ett viktigt steg i rätt riktning.

”Men annars är det just i barn, eller unga vuxna, som man börjar se nedgången i empati och social förmåga. De som har fötts in i Instagramåldern har helt enkelt inte fått den nödvändiga träning som krävs för att på riktigt kunna förstå andra.”

Hur tror du tystnaden i Oas påverkar en grupp människor?
I en ständigt kommunicerande värld blir avsaknaden av det mest primära kommunikationsverktyget, d.v.s. de talade orden, en stark upplevelse. Det är ett sätt att återupptäcka de mer subtila och diskreta kommunikativa signaler som vi skickar ut till varandra, i vårt beteende och kroppsspråk. Dessa signaler missar vi ofta idag vilket är synd då de är mycket viktiga för att vi ska förstå varandra på riktigt.

Vilken skillnad tror du medveten mobilanvändning kan göra för människors stressnivåer?
Idag lever vi i vad som kallas ”kontinuerligt splittrad uppmärksamhet”, där vi ständigt är beredda på att det kan plinga i fickan eller att någon har lagt upp något nytt på Facebook. Detta leder till en förhöjd stressnivå i hjärnan. Hjärnan är rustad för att hantera stress i korta perioder, men ett permanent tillstånd tröttar ut hjärnan på ett ohälsosamt sätt. Det kan leda till isolering, overklighetskänslor och depression.

Vad missar vi ofta när vi pratar om stress?
Många verkar vara stressade för att de ”inte har tid” till det de behöver eller vill göra. Men ofta har vi faktiskt den tiden. Vi har bara förlagt den. Till exempel tittar vi på våra mobiltelefoner i snitt 200 gånger om dagen. Det blir över två timmar om dagen. Lägg till de fyra och en halv timme som vi i snitt lägger dagligen på tv och streamingtjänster, så är vi uppe i 44,5 timmar i veckan – tid som bara går åt till tv-tittande och mobilsurfande. Det är mer än en hel arbetsvecka (som ju är 40 timmar). Så vi behöver inte stressa för att vi inte har tid. Visst har vi tid. Vi har bara gett bort den till Apple och Netflix.

”Vårt behov av mänsklig närhet kommer inte att minska, däremot kanske det kommer ges andra uttryck, till exempel att vi ”förmänskligar” föremål i vår omgivning och tyr oss till dem istället.”

Vilken roll kommer mobilfria stunder och platser att spela i framtiden?
Den moderna världen innebär en ständig uppkoppling, det går inte att komma undan det. Och i och med ”the internet of things” kommer den bli ännu mer uppkopplad. Därför tror jag att mobilfria platser inte kommer kunna vara något annat än en tillfällig retreat som man medvetet besöker. Det blir sannolikt för svårt att föra en sådan tillvaro under en längre tid.

Därmed inte sagt att det inte är viktigt, tvärtom tror jag de mobilfria stunderna blir viktigare och viktigare – och kommer också att premieras. För att få ner stressnivåerna i hjärnan och för att få träning i såväl empati som avläsning av mer diskreta kommunikativa signaler, krävs det att man träffar folk personligen och klarar av att fokusera på det mötet. Jag tror därför att vi kommer se mer av arbetssituationer där teknik inte tillåts, t ex avskärmade mötesrum utan wifi eller mobiltäckning. Så vi kan koncentrera oss på det som egentligen är viktigt.

När vuxna förlorar sin sociala kompetens – hur påverkar det deras barns framtid?
Det är givetvis inte bra om en grupp världsledare, som alla potentiellt har fingret på knappen, träffas men där samtliga har förlorat sin sociala kompetens och förmåga till empati. De beslut som de då fattar lär baseras på en hel del missförstånd och kommer direkt påverka den värld våra barn lever i. Men annars är det just i barn, eller unga vuxna, som man börjar se nedgången i empati och social förmåga. De som har fötts in i Instagramåldern har helt enkelt inte fått den nödvändiga träning som krävs för att på riktigt kunna förstå andra.

Hur påverkar ett ökat användande av sociala media vår empati och sociala kompetens?
Empati är som en muskel, den kräver träning för att utvecklas. Och den träningen sker i fysiska möten. Det som utlöser vår empati är nämligen ordlösa signaler i andras beteende som vår hjärna ska kunna uppfatta. Men om vi inte träffas får vi varken möjlighet att uppfatta dessa signaler eller träning i vad de betyder. Att skriva ”styrkekram” på Insta är inte samma sak som genuin empati.

Om trenden (att den sociala kompetensen sjunker och teknikanvändandet ökar) fortsätter, hur ser du att det rent fysiskt påverkar vårt biologiska behov av mänsklig närhet?
Vårt behov av mänsklig närhet kommer inte att minska, däremot kanske det kommer ges andra uttryck, till exempel att vi ”förmänskligar” föremål i vår omgivning och tyr oss till dem istället. Detta sker redan nu till viss grad, vi tillskriver gärna föremål mänskliga egenskaper som att bilen är snäll eller printern är grinig. Designen av föremål har också mer och mer gått mot att sätta ”ansikten” på saker, från väckarklockor med ögon till bilar som ser ut som arga djur.

Hur ser framtidens sociala kompetens ut?
Den kommer att se ut så som den alltid har sett ut. Det vill säga, den kommer att behöva fokuserade, fysiska möten mellan människor, i vilka vi kan träna vår förståelse och empati. Detta är ett djupt grundliggande program i oss och jag har svårt att se att det kommer förändras så länge människan som art är likadan. Frågan är bara om vi hinner bli smarta nog för att återta denna förmåga innan det är försent.

Vad blir en värdefull valuta inom den sociala kompetensen om 10 år?
Samma som nu. Närhet, fokus och tid. Utan kompromisser.

Namn: Henrik Fexeus
Titel: Mentalist, expert på ordlöst beteende och författare
Stad: Stockholm
Hemsida: www.henrikfexeus.se
Aktuell med: Boken ”Fingertoppskänsla”, om social kompetens, samt podcasten ”Kan själv – en podd om mänskligt beteende

Bästa varva-ner-tips: Bästa sättet att dämpa stress är att använda valfri teknik för andningskontroll. Det finns inget som dämpar adrenalin- och kortisolnivåerna i kroppen lika fort.
Detta älskar jag med mobiltelefoner: Att allt i hela världen finns tillgängligt i min ficka.
Detta hatar jag med mobiltelefoner: Att allt i hela världen finns tillgängligt i min ficka.
Vill tipsa om: Att stänga av alla pushnotiser i datorn och telefonen. Enormt avstressande.
Detta företag tycker jag skulle behöva en tyst Oas: Apple.

Tristess: vem fan orkar bry sig?

INTERVJU: Björn Natthiko Lindeblad är talaren, meditationsläraren och poddaren som inte räds att möta tristessen. Han menar att tristess kommer inifrån och inte från bristen av stimulans. Vad kan vi lära oss av tristessen? Och vad har den med digital stress att göra? Är det så enkelt att vi är rädda för att ha tråkigt?

Varför tror du att Oas behövs i dagens samhälle?
Det är nog få som inte håller med om att de flesta är överstimulerade. Vi har blivit sämre på att vänta. Det är få som sitter och bara är. En viss del av vår värdighet går förlorad när vi inte kan väntandets konst längre. Saker går förlorade när vi hela tiden utsätts för yttre stimuli. Vårt inre behöver vila sig från nya idéer och intryck. De går att åka på en retreat eller resa men det är ganska tidskrävande. Projektartade. Man ska ta ledigt från sitt jobb eller så känner man att man inte har tid att ta ledigt en hel helg. Jag har sett att människor behöver enklare lösningar.

Hur tror du tystnaden i Oas påverkar en grupp människor?
Jag skulle säga att den första reaktionen att vara bland andra i tystnad när du inte är på väg någonstans är att det känns ovant och kan upplevas som obekvämt. ”Vad är det som gäller här? Vad ska jag göra här? Vad är creddigt? Hur gör man?” Att vänja sig att vara tysta tillsammans är den första obekväma processen. När jag leder meditationshelger kan det på fredagskvällen när alla möts, bli en ängslig tystnad. På söndagen är stämningen en helt annan. ”Här behöver jag inte prestera. Här behöver jag inte säga eller vara någonting. De vanliga sätten jag visar mig för världen tycks inte gälla längre.” Tystnaden är avslappnad och bekväm och det finns någonting vackert jämlikt inslag i detta. Det blir inte någon hierarki. Vacker och ovanligt.

””Att vara uttråkad är alltid ett tecken på att inte vara närvarande. För är vi närvarande så räcker ögonblicket.” Det finns en hunger i tristess att inte vilja göra någonting man gör eller att vilja göra någonting man inte kan göra. Man nöjer sig inte med det som är.”

Vilken skillnad tror du medveten mobilanvändning kan göra för människors stressnivåer?
Om man, varje gång en lyfter sin telefon, frågar sig ”Gör jag detta för att jag är obekväm med att det inte händer någonting eller för att jag har ett intresse för att kolla?” så det är en form av medvetenhet. Att man kollar av sin intention.

Vad missar vi ofta när vi pratar om stress?
Det är så olika beroende på sammanhang. Om man titta på utmattning och utbrändhet kan man ju bli trött av att inte göra någonting. Ekonomisk stress är ett annat. Unga pratar om det men sedan när människor blir vuxna blir det ett ”fulämne”.

Vilken roll kommer mobilfria stunder och platser att spela i framtiden?
Jag tror att vi just nu är i en period där vi alltmer förstår och ser skadorna av intensivt mobilanvändande och digital närvaro. Detta tycks vara en våg och en trend som började med mobildagis och nya möteskulturer. Fler familjer har regler hemma där de inte har telefonerna framme vid matbordet eller inne i sovrummet. Många familjer stänger även av routern på kvällen och sätter på den igen nästa morgon. Man underskattar även faran att stirra på det vita starka ljuset innan läggdags då det påverkar sovandet negativt.

På vilket sätt tror du att dagens sociala medier och tristess hänger ihop?
På en middag jag var på nyligen pratade flera av oss om att vi tycker om papperstidning och vi märker att när vi konsumerar nyheter på nätet går vi bara till rubriker som intresserar oss direkt. När jag sitter med tidningen läser jag artiklar som jag inte hade klickat på. Mitt medvetandetillstånd är mer rastlös på internet. Sociala medier måste vara så förbannat underhållande hela tiden och vi får mindre tillgång till den mer eftertänksamma sidan hos oss själva. Den sidan kommer fram när vi tar del av en text som går djupare, är i naturen eller läser en bok som kräver eftertanke och filosofi. På nätet söker man drama. Det är en ytlig del av vår uppmärksamhet.

Hur går dina tankar när du hör påståendet: ”Ökad stimulans från sociala medier, mail och telefoner har fått oss att tro att vi är uttråkade i avsaknaden av dem.”?
Det håller jag verkligen med om. Ju mer du höjer volymen – ju högre behöver du ha den. Fjärde året jag var munk bodde jag i Bangkok. Där jag bodde tidigare fanns det böcker och tidningar på engelska. Jag var sanslöst understimulerad i Bangkok för där fanns inte någonting av detta. Tills den dagen jag hittade en bortglömd bok. Jag läste ut denna välskrivna roman på två dagar. Idag har jag svårt för böcker som går långsamt och romanen som var vansinnigt underhållande då kan idag knappt håll min uppmärksamhet. Jag tror det var Remains of the day

Varför är vi rädda för att ”ha tråkigt”?
Därför när det inte händer någonting möter vi oss själva och det är läskigt. För de flesta och för det mesta är det lite läskigt att möta sig själv. När jag inte formulerar mig hela tiden – vem är jag då? Om jag inte identifierar mig med så mycket med mina åsikter, mitt utseende eller min framgång så blir jag osäkrare. Vem är jag? Var ska jag rikta min uppmärksamhet?

På Wikipedia står det ”Tråkighet beror ju på förlusten av mening och känslan uppstår när vi inte kan göra det vi vill eller när man måste göra något man inte vill.” Varför tror du att människor tror att det som de vill är det bästa för oss? T.ex. att ha framme sin telefon hela tiden.
Det beror på att vi inte alltid vet vårt eget bästa. Vi dricker, röker, bråkar, äter dålig mat. Läkare som röker är ett utmärkt exempel. Under mitten av 90-talet då jag var munk fick jag höra: ”Att vara uttråkad är alltid ett tecken på att inte vara närvarande. För är vi närvarande så räcker ögonblicket.” Det finns en hunger i tristess att inte vilja göra någonting man gör eller att vilja göra någonting man inte kan göra. Man nöjer sig inte med det som är. Just nu sitter jag och är nöjd – dricker kaffe och tittar ut genom fönstret. Då lutar jag mig inte in i någonting annat jag vill eller inte vill göra.

Jag arbetade som hamnarbetare som ung och stod och lastade banankartonger i flera immar med korta pauser. Det är lätt att bli uttråkad i sådana situationer. Som munk var det mycket repetitiva uppgifter. I templet i Bangkok ägnade vi tre timmar per dag åt att städa golv och putsade fönster eftersom det låg bredvid vägen och blev smutsigt hela tiden. Det är gött att vila i nuet och göra en sak i taget. Känna sin kropp, värmen mot huden och glädjas åt det jag har gjort. Tristess kommer inifrån – inte från bristen av stimulans.

Förnöjsamhet är det mest underskattade tillstånd just nu. Att vara nöjd. På 60-talet när kapitalismen kom till Thailand fanns det en stor del av samhället som sa att Buddhismen inte var bra för kapitalismen. Buddhism uppmuntrar och hyllar förnöjsamhet och då snurrar inte kapitalismens hjul eftersom Buddhismen går åt motsatt håll.

Hur tror du tidsfördriv så som telefoner påverkar reflektionen hos människor?
Det finns något talesätt som lyder ungefär såhär: ”De små bäckarna är högljudda men de stora floderna flyter tyst”. De stora idéerna kräver en djupare och långsammare uppmärksamhet där man kan vila i osäkerhet. Vi kan låta en klokare och mer förankrad del av oss komma till tals. Jag vet inte hur gymnasieungdomar har det idag men när jag var yngre hade vi långsamma reflektiva samtal om livet. Ibland får jag känslan att vi har mindre utrymme för det idag. Om man titta på Buddhismen igen har den tre ben: etik, meditation och visdom. De hänger ihop. Om man lever ett rakryggat liv som inte lämnar så mycket skuggor är det lättare att meditera. Mediterar du vänjer du dig vid någonting mera rofyllt och när det infunnit sig får du tillgång till någonting lugnt inombords och då kommer en vardagsvisdom.

Lyssna på det senaste poddavsnittet om tristess på Acast här »


Namn: Björn Natthiko Lindeblad
Titel: Talare, meditationslärare, poddare och medmänniska
Stad: Åsa utanför Göteborg
Hemsida: https://natthiko.se/
Aktuell med: Podden Björn&Navid, SVT Nobelstudion 5 december (20.00-21.00) och öppet föredrag i Södertälje den 25 januari.

Bästa varva-ner-tips: Sitt still och ostört i fem minuter varje morgon. Släpp taget om det som har hänt och vad som kanske kommer hända och lägg märke till hur det känns att andas för dig.
Detta älskar jag med mobiltelefoner: Att jag kan köra igenom en bananplantage på semestern och prata med min podd-kompis Navid om hur alienerad man kan känna sig på en flygplats – utan att jag behöver släppa ratten med någon hand.
Detta hatar jag med mobiltelefoner: Att de flesta tar upp mobilen och svarar när man samtalar. De tar oss längre ifrån varandra i många situationer.
Vill tipsa om: Finns 300 guidade meditationer och föredrag som jag gjort gratis på Soundcloud (lyssna här »)
Detta företag tycker jag skulle behöva en tyst Oas: Aftonbladet.

Har vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen?

Vissa dagar när vi kommer hem brukar vi sätta våra mobiltelefoner på ljudlös och lägga dem i mobildagiset i hallen. Ett mobildagis är en liten låda där du lämnar din telefon så att den kan umgås i tystnad med andra telefoner. Ibland sitter någon av oss med mobilen i soffan och kollar sociala medier. Blicken är borta, nacken spänd, fingrarna leker på skärmen.

Ingen av oss skulle ta med telefonen till matbordet i köket. Så fort det ligger en mobil på bordsskivan är det någon som plockar bort den. Ibland sitter vi tysta innan vi börjar äta middag och andas gemensamt några gånger innan vi greppar besticken. För att komma ikapp oss själva, landa i stolen innan vi börjar äta tillsammans.

Ett par gånger har vi ätit frukost i total tystnad. Det var lite utmanande de första två tre minuterna men sen var det som ett mjukt täcke som lade sig ovanför och runt oss. Några av våra vänner brukar lägga ifrån sig sina mobiltelefoner i mobildagiset när de är hemma hos oss. Vissa av dem säger att det är utmanande. Andra säger att de har längtat efter just det.

”Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck.”

Att stänga av telefonen, datorn, jobbet. Att sitta ner i lugn och ro och äta tillsammans, prata länge och se varandra i ögonen. Inte vara rädda för att någon ska plocka upp telefonen, kolla mailen eller scrolla planlöst i flödet. Att kunna vara tillsammans och känna att alla verkligen är där.

Det kan låta som att jag har mitt digitala pundande under kontroll och vet exakt vad jag sysslar med. Tvärtom. Jag är livrädd för tystnad, tomhet och tristess. Det är en av de största utmaningarna i mitt liv. Jag tänker på det, pratar om det och skriver om det varje dag.

Ända sedan jag kan minnas har jag känt ett rastlöst kliande i min kropp. Som att jag inte trivs i min egen närvaro. Att jag måste göra någonting, bort från något, åtgärda något. Jag har försökt bedöva den kliande känslan med jobb, socker, tv-serier, nikotin, alkohol, mat, träning, sex och de senaste tio åren också med digital uppkoppling. Kicken i att se antalet likes och kommentarer öka på ett inlägg. Adrenalinpåslaget i att öppna mailen och se att hundratals människor vill nå mig. Och scrollandet. Det eviga mållösa scrollandet.

Vissa dagar känns kroppen lite lugnare. Jag behöver inte kolla sociala medier så fort jag vaknar. Jag behöver inte sätta på telefonen. Eller öppna laptoplocket. Jag tänder levande ljus och tar fram en bok. Sätter på instrumental pianomusik och kokar en kopp kaffe. Öppnar dörren ut mot gatan, sätter mig till rätta i soffan och kallar upp min hund bredvid mig. Kliar honom i nacken och ser de långfransade ögonlocken i hans fluffiga ansikte sakta falla ihop. Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck. Plötsligt känner jag mig hållen av någonting eller någon. Oensam. Som att det finns något större som håller mig om ryggen. Som säger att det är okej att bara vara här. Oavsett likes, antal obesvarade mail, upptagna Googlekalendrar eller vibrerande smartphones som ingen plockar upp. Det finns något mer. Något som överträffar det.

Och det är i tystnaden som jag börjar känna igen. Jag blir medveten om nyanser i min kropp. Jag kan känna dofter, smaker, förnimmelser mot huden. Det är i tystnaden och tomheten som jag märker att jag är trygg nog att låta de stora känslorna komma upp. Och då kommer de: tröttheten, sorgen, smärtan, tomheten, meningslösheten. Allt sånt som jag har sprungit ifrån, gjort mig upptagen ifrån, bedövat mig ifrån.

Och ibland undrar jag. Om vi inte hinner känna de stora djupen för att vi gjort oss upptagna. Eller att vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen.

/ Navid

Lyssna på Tankar för dagen: Navid Modiri – digital tystnad »


Bild: Jonas Abramsson

Smartphones gör tonåringar isolerade, omogna och självmordsbenägna

Tonåringar idag är i större grad ensamma, deprimerade och omogna än tidigare generationer. Det menar en stor analys som publicerades i The Atlantic. Enligt Jean M. Twenge, en professor i Psykologi vid San Diego State University som har forskat på generationsskillnader i 25 år, är den skyldige till detta smartphones.
Varför det är viktigt: iGen är fysiskt säkrare än tidigare generationer, menar rapporten, men psykologiskt är de mycket sårbara för psykisk sjukdom, inklusive allvarlig depression och självmord. ”Det finns övertygande bevis på att tekniken som vi har placerat i ungas händer har djupa effekter på deras liv, vilket gör dem allvarligt olyckliga”, skriver Twenge.
”Eftersom tonåringar har börjat spendera mindre tid tillsammans har de blivit mindre benägna att döda varandra och mer benägna att begå självmord.”
Vad står på spel: Smartphones kommer finnas kvar och, som Twenge poängterar, blir minst hälften av de som lider av depression i ung ålder, deprimerade igen senare i livet. Vad är iGen? iGen är generationen som är född mellan 1995 och 2012 som växer upp med smartphones, har ett Instagram-konto innan de börjar högstadiet och inte kommer ihåg en tid före internet”, skriver Twenge. Och även om Millennials växte upp med Internet, så var inte telefonerna en lika stor närvaro i deras liv som det är för iGen. ”I en undersökning från 2017, gjord bland drygt 5 000 amerikanska tonåringar, visade att tre av fyra ägde en iPhone,” konstaterar Twenge. Vem påverkas? ”Dessa förändringar har påverkat unga människor i alla delar av landet (USA) och i alla typer av hushåll.” Trenden visar sig både bland välbärgade och fattiga familjer, oberoende av etnicitet eller om man bor i en förort eller storstad, ” menar Twenge. Anledning till oro ”Sedan 2007 har mordstatistiken bland tonåringar minskat men självmordsstatistiken har ökat. Eftersom tonåringar har börjat spendera mindre tid tillsammans har de blivit mindre benägna att döda varandra och mer benägna att begå självmord. Första gången på 24 år är självmordssiffrorna för unga högre än siffrorna för mord begångna av ungdomar. Effekten på flickor vs. pojkar ”48 procent flickor sa att de ofta kände sig utanför år 2015 än år 2010, jämfört med 27 procent pojkar.” Antalet depressiva symtom ökar också snabbare hos tjejer: Mellan 2012 och 2015 ökade flickornas symtom med 50 procent medan pojkarna ökade med 21 procent.Ökningen av självmord är också större bland tjejer. ”Tre gånger så många 12-till-14-åriga flickor begick självmord under 2015 som i 2007, jämfört med dubbelt så många pojkar,” skriver Twenge och poängterar att ” antalet självmord är ändå fler hos pojkar delvis för att de använder mer dödliga metoder, men mellanrummet mellan pojkarna och flickorna minskar nu.” Källor: Axios The Atlantic: Have Smartphones Destroyed a Generation?
Att skylla allt detta på telefonerna ser jag som en enkel förklaring som kan vara djupt problematisk. Den är dystopisk och förenklad. Där emot tror jag definitivt att telefonerna väcker någonting i oss alla som kan få oss att känna oss ensamma och otillräckliga. Lika mycket som tekniken kan få oss att enas kan den också ta allting ifrån oss, på en sekund. Som sagt – telefoner och teknik är underbart men har vi inga spärrar för vårt användande eller lär de unga (eller oss själva som vuxna för den delen) att hantera den så kommer det bita oss i rumpan. Det drabbar oss alla men mest ont gör det när vi ser att yngre människor drabbas av den press, ensamhet och otillräcklighet som ”följer med på köpet”. Så nej, det går inte att skylla alt på telefonerna men vi kan läsa texter som den ovan, lära oss av de tragiska trender de pekar på och hantera problemet från där vi står. Och börja, klassiskt nog, med oss själva och börja prata med de unga vi har nära oss. Har du barn? Hur pratar du med dem om teknik och de känslor som kan komma upp när de använder sina telefoner? Hur sätter ni gränser i er familj? Dela gärna nedan! / Victoria
Illustration: Jasu Hu

Kommunikativ kris: vi håller på att förlora vår sociala kompetens

Precis nu i skrivande stund befinner jag mig på ett café i centrala Malmö. Det är eftermiddag i november och löven signar sakta ner utanför fönstret och det börjar mörkna så smått. En perfekt stund för kvalitetstid kring en varm kopp kaffe och varma bullar. Kring bordet bredvid mitt sitter ett sällskap på två vuxna och två barn. Jag gissar att det är mor- eller farföräldrar med sina två barnbarn; två pojkar i åttaårsåldern. Det jag lägger märke till först är att det ligger tre mobiler på bordet varav två av dem används. Pojkarna stödjer sina huvuden i handflatorna och scrollar planlöst på varsin lysande skärm. De orkar inte ens hålla i telefonerna. De bara ligger där på bordet mellan orörda bullar och rykande koppar. På den tredje telefonen vilar kvinnans hand tungt. Den är inte påslagen. Hon ska inte plocka upp den. Hon håller bara sin hand på den. Som om du skulle hålla din hand över din partners lår eller lägga en tröstande hand på ett barns axel. Så vilar hennes hand över telefonens skinnklädda skal. Det ser nästan ut som att hon är rädd för att den ska springa iväg. Jag stirrar på scenen bredvid mig och vaknar till ur mina tankar först när baristan fräser ut het ånga ur kaffemaskinen bakom min rygg. Jag hoppar till och blir självmedveten och slutar stirra.

”Vi tittar i telefonen 200 gånger om dagen, 45 sekunder varje gång. Det är 2 timmar och 15 minuter varje dag. 16 timmar i veckan: vi tittar i telefonen i två hela arbetsdagar varje vecka. Det är betydligt mer tid än man tillbringar med sin partner eller sina barn.” – Henrik Fexeus

Jag vet ingenting om dessa personer som sitter bredvid mig. Jag vet inte vilken dag de har bakom sig.Jag vet inte vilken vecka de har framför sig eller hur deras familjesituation ser ut. Jag kan aldrig döma dem som individer för deras mobilvanor men däremot kan jag reagera på det fenomen deras beteende symboliserar just där och då. Det fick mig att bli så illa berörd. Det enda jag ser är tre personer som försöker fika tillsammans men som till synes har glömt hur man gör. Ingen säger ett ord förutom mannen som gör några tappra försök att mumla ut några knappt hörbara fraser. Kvinnan hummar tillbaka och pojkarna tittar inte ens upp från skärmarna när de får en fråga. Det slutar med att pojkarna reser sig upp, tar med sina telefoner och säger ”vi går ut och sätter oss så länge” och lämnar bordet utan att se upp på kvinnan och mannen.

Henrik Fexeus, författare och expert på kroppsspråk var med i TV4 Nyhetsmorgon förra veckan och pratade om att vi människor, i takt med att vår digitala kommunikation ökar, får en minskad förmåga att förstå varandra i verkliga möten. Han  berättar att människan håller på att förlora sin sociala kompetens.

Jag anar vad du tänker och svaret är nej, jag kan inte skylla allt på ”den ständiga uppkopplingen” när det kommer till barns mobilvanor. Just när det kommer till barn är detta uppenbart en fråga om huruvida de vuxna tar sitt ansvar och sätter gränser när det kommer till skärmtid. Men när vi vuxna är så fast i skärmberoendet och inte är kapabla att sätta gränser för oss själva – hur ska vi då kunna göra det för våra barn? Med grova penseldrag är det som att be en riktigt full person avgöra om hens vän är tillräckligt nykter för att köra hem. Precis. Ingen lyckad ekvation.

Så när vuxnas sociala kompetens krymper, moget gränssättande är frånvarande och konflikträdslan styr – vem hjälper då nästa generation att sätta gränser för skärmanvändande? Hur kan vi hjälpa oss själva redan idag?

Hur kan vi tillsammans se till att vår sociala kompetens inte går förlorad?

Se hela klippet här »

TV4