Hitta lugnet bortom skärmarna: Öppen föreläsning i Stockholm

Morgonen torsdag 30 augusti föreläser Victoria från OAS hos The Amazing Society. En föreläsning som tar upp frågorna ”Hur kan vi lära oss att välja tekniken istället för att tekniken väljer oss? Vilka möjligheter och hur mycket kreativitet och välmående kan vi få tillgång till om vi lär känna vår och andras digitala stress på djupet?” Och så lite gemensam tystnad på det såklart.


ANMÄL DIG HÄR »

VAD: Frukostseminarium med Victoria Palm från OAS.
NÄR: Torsdag 30 augusti.
Frukost från 07:45 – 08:15.
Seminarium 08:15 – 09:30
VAR: The Amazing Society, Sankt Eriksgatan 63b, Stockholm (våning 2)
KOSTNAD: Kostnadsfritt och öppet för alla

Digital stress är ett faktum i dagens samhälle och den ständigt uppkopplade vardagen gör oss sjuka. Socialt brus kräver vår uppmärksamhet dygnet runt och våra hjärnor bombas av ett ständigt informationsflöde. Reklam, nyheter, jobb, multitasking, mail, sms, telefon och sociala medier fyller våra hjärnor och vi får aldrig en paus för att återhämta oss.

Hur kan vi lära oss att välja tekniken istället för att tekniken väljer oss? Vilka möjligheter och hur mycket kreativitiet och välmående kan vi få tillgång till om vi lär känna vår och andras digitala stress på djupet?

Denna föreläsning ger perspektiv på allas våra digitala (o)vanor, hur vi kan skapa oss medveten skärmtid och vad som händer med din hjärna, tid och relationer när du ger dig själv tid för återhämtning. Detta följt av 30 minuter av tystnad under vilken din hjärna får en ovärderlig paus där nya hjärnceller skapas och ditt minne förbättras. I tystnaden får du tillgång till tankar, känslor, minnen och idéer. Du känner enklare empati med dig själv och andra, sänker dina stresshormoner och blir mer kreativ.

Nöjesguiden: ”Navid Modiri, nu får han bestämma sig.”

NÖJESGUIDEN: ”Tidens anda – april 2018: Här är sakerna vi pratar om mest just nu.”

8. Navid Modiri
Nu får han bestämma sig. Vill han att folk ska prata eller vara tysta?

”Måste älska @nojesguiden ändå. Samtal & Tystnad verkar vara en helt orimlig kombination i deras värld. Tydligen måste vi välja? För mig handlar ett samtal både om att lyssna och prata, vara tyst ibland och göra ljud ibland, skapa plats för både frågor och svar. Vad tänker du?”

INBJUDAN: Off the work, ”Kom som du är. Gå därifrån lite mer som du vill vara.”

Off the work är Sveriges första tysta afterwork. Ingen alkohol. Inget mingel. Inget prat. Inga mobiler. Inga datorer. Inga klockor. Ingenting som ska sägas, göras eller presteras. Två timmar vilsam tystnad tillsammans med andra människor.

Du kan sitta, stå, ligga ner. Du kan låta händerna pyssla, göra något monotont för att låta hjärnan vila. Du kan låta kroppen slappna av och hitta lugnet så att när du sen kommer hem till din lägenhet, din partner, dina vänner och din familj så är det DU som kommer hem. Inte ett utslaget, stressat paket som faller ihop på soffan.

Off the work är öppet för alla och kostar ingenting att delta i. Du behöver inte kunna avancerade meditationstekniker eller göra något du inte vill. Kom som du är. Gå därifrån lite mer som du vill vara.

Anmäl dig här »

VAD: En tyst och digitalt nedkopplad after work
PASSAR:
Dig som vill få en avslappnande avslutning på dagen och arbetsveckan och en tyst andningspaus från den stressiga vardagen.

VARFÖR: För att skapa en lugn övergång från veckan till helgen som gör att du kan slappna av bättre på din lediga tid. Du kan komma hem som en ny människa.
NÄR: Torsdagar 16.00-18.00, 8 mars, 5 april och 3 maj.
VAR: United Spaces, STUDIO, våning 2, Nordenskiöldsgatan 24 i Malmö
KOSTNAD: Kostnadsfritt och öppet för alla
NO-SHOW:
I och med att trycket på platserna är stort är det väldigt viktigt att du meddelar oss i tid om du inte kan komma så att en person på reservlistan kan få din plats. Skulle du inte avanmäla dig 24 timmar innan eventet kommer du debiteras 200 kronor.

REGLER FÖR OFF THE WORK:
TYSTNAD
– För att kunna varva ner utan att behöva prestera verbalt kommer det råda total tystnad. Du kommunicerar även med ögonen. Undvik därför ögonkontakt med andra i rummet.
OFFLINE
– För att kunna lägga intellekt, framåtrörelse och prestation åt sidan behöver du lämna plats för att vara stilla. Därför ska all elektronik och din klocka stängas av och läggas bort.
RESPEKT
– För att alla ska kunna känna sig trygga med vetskapen att ingen kommer prata, ringa, plocka upp sin telefon eller störa är det viktigt att du respekterar andra människors behov. Respektera också reglerna tystnad och offline.

                


Bild: Jens Nordström Photography

Malmöföretag får rabatt på Oas under 2018

Vilken skillnad skulle en Oas göra för ert företag? Hur mycket stress kan förebyggas med hjälp av tystnad? Nu får alla företag i Malmö den första timmen Oas till rabatterat pris!

Vad händer med ett företag som börjar prata om digital stress? Vilka idéer och koncept kan du komma åt med en djupare och klokare innovationsprocess? Oas kan vara med som ett inslag på en tema- eller inspirationsdag, en konferens, kickoff eller ett ledningsgruppsmöte.

PASSAR: Ledningsgrupper, styrelser, arbetsgrupper, team eller hela företaget
LÄNGD:
60 minuter

VAD:
30 min föreläsning + 30 min faciliterad tystnad

VARFÖR:
För att börja arbeta med frågorna som rör digital stress, skärmtid och uppkoppling måste dessa frågor lyftas upp till ytan. I föreläsningen kopplas osunda digitala vanor till individen, arbetet och hur kvaliteten (både på livet och på det man producerar på jobbet) ökar när du ger dig själv tid för återhämtning. Efter föreläsningen följer 30 minuter av total tystnad (inga telefoner, klockor eller samtal) vilket gör att ni kan processa det som just sagts på ett djupare plan. När du vilar din hjärna i tystnaden återhämtar den sin kapacitet och fokus, du sänker dina stresshormoner och mår på så sätt bättre. När timmer är slut har alla fått material att reflektera över samt återhämtade hjärnor med mer energi än när ni kom.

ERBJUDANDET GÄLLER: Under hela 2018

Boka er Oas-föreläsning genom att maila victoria@komtilloas.se.

Vad händer med en människa som inte kan vara ensam med sig själv?

INTERVJU: Föreläsare och författaren Micke Darmell har med sin bok ”Uppkopplad eller Avkopplad” fått många att ifrågasätta sina uppkopplade liv. Här delar han med sig av varför härvarande är en framgångsfaktor och varför spelregler är nyckeln till mer välmående i livet.

Varför tror du att Oas behövs i dagens samhälle?
Eftersom kunskapen är så låg om hur den ständiga uppkopplingen påverkar oss, så behövs varje röst för att uppmärksamma denna viktiga fråga. När vi för 15 år sedan började prata om detta så var det nästan fult att prata om ”baksidan av myntet”. Gjorde man det var man emot digitaliseringen. De sista åren har det tack och lov börjat handla mer om hur och när. 90% av allt som följer i digitaliseringens fotspår är positivt. Vem vill gå till en läkare i framtiden när roboten Watson kommer vara mycket säkrare på att ställa en diagnos?

När min dotter för 10 år sedan sökte på Facebook efter sin gamle klasskompis från grundskolan så hittade hon istället en kille med samma namn från Boden. Idag är de gifta och jag är morfar till deras lilla barn.

Det är fantastiskt att vi kan skapa en framtid för denna jord som vi inte kunnat drömma om tidigare, men det finns en baksida som vi behöver prata om. Nu har en lärare 16 000 klick för att betygsätta en klass, en läkare träffar färre patienter på vårdcentralen och polisen hinner jag färre bovar trots mer resurser, eftersom att alla sitter fast i sina system. Det var inte det som var meningen med digitaliseringen. Den skulle hjälpa inte stjälpa.

Och här tror jag det finns något. Precis som varje nyckeltal eller system som man arbetar med i en organisation är bra, händer något och det blir kontraproduktivt när det blir för mycket. Det som är meningen att effektivisera blir ineffektivt. Precis samma sak i vårt privata liv. Allt vi lägger till och gör är i varje enskilt fall bra, som bikramyoga, bodypump, salsa, eller paddel. Fler aktiviteter för barnen och en egen ”Halvåtta hos mig” med grannarna. Allt är bra och kul men när man inte väljer bort också kommer stressen och risk för dålig återhämtning.

På samma sätt har vi i våra telefoner. Instagram, Facebook, Snappchat och alla andra appar. De flesta är bra och kul i sig. Men när vi till slut fastnar och tittar i våra telefoner över 200 gånger per dag, då påverkar de vårt liv också negativt. Telefonen ropar ständigt till vår aphjärna som då svarar hela tiden med ja, jag vill ha mer!

Vi blir allt mer frånvarande och varken barn eller vi vuxna kan snart vara ensamma med sig själva. Vad händer med en människa som inte kan det?

”Dessa platser och koncept som Oas kommer att växa fram och hjälpa oss att få förståelse kring vikten av tystnad, återhämtning och härvaro.”

Hur tror du tystnaden i Oas påverkar en grupp människor?
Vi behöver återhämtning. Det är centralt för vårt välbefinnande. Att få stänga av helt kan hjälpa på vägen. Skapa närvaro, härvaro och ett lugn vi alla behöver. Både för oss själva och i våra relationer.

Vilken skillnad tror du medveten mobilanvändning kan göra för människors stressnivåer?
En medveten mobilanvändning är detsamma som att själv ta makten över telefonen. Telefonen är inte god eller ond i sig, utan det beror på hur vi använder den. En medveten mobilanvändning kommer skapa mer härvaro i dina relationer. Vi människor älskar när andra är härvarande. Våra bästa kompisar behöver aldrig fråga hur vi mår. De ser och känner det direkt. De är intresserade av oss och de bryr sig. Idag och i framtiden kommer det vara svårare än någonsin att vara härvarande då våra skärmar hela tiden kallar på oss. Min övertygelse är att en framgångsfaktor, oavsett om du är chef, ledare, kollega, vän, förälder eller kärlekspartner, är om du har förmågan att vara härvarande. Det har alltid varit en framgångsfaktor men jag tror att det kommer vara ännu viktigare i en värld som blir allt mer frånvarande.

Vad missar vi ofta när vi pratar om stress?
Jag tror att de flesta av oss känner av när vi blir stressade, men vi omfamnar det inte. Det är kroppens svar på att vi gör något fel. Det är vår bästa kompis som säger till oss: ”Du, tänk efter nu, det här är inte bra.” Vi behöver bli bättre att förstå vår kropp och de signaler den sänder ut till oss.

”Sätt sedan upp gemensamma spelregler var och hur ni är uppkopplade. Hemma kör vi exempelvis ingen telefon i sovrummet (kolla ska du få se vad som händer, magiska grejer!) och sedan har vi börjat med 6-1 metoden. Skärmfritt en dag i veckan. Det blir annat fokus den dagen kan jag lova.”

Vilken roll kommer mobilfria stunder och platser att spela i framtiden?
Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras. Och det är till stor del positivt. Men vänder vi inte på stenen kommer de stressrelaterade sjukdomarna fortsätta att öka. Om vi inte sätter upp spelregler kommer dagens 200 gånger om dagen att bli mångfalt fler. Dessa platser och koncept som Oas kommer att växa fram och hjälpa oss att få förståelse kring vikten av tystnad, återhämtning och härvaro.

I en ständigt uppkopplad värld – varför tror du konstant tillgänglighet föder en känsla av otillräcklighet hos människor?
Det finns två saker som stressar oss människor mest. Att inte bli klara med något vi håller på med och att inte kunna påverka det vi är inblandade i. Mycket av det som händer på nätet kan vi inte påverka och det blir heller aldrig klart. När du läser detta så kanske din brevbärare fyller på din inkorg med några brev och något som du behöver agera på. Många har konstant dåligt samvete för att inte hunnit svara på ett mejl. Det skapar stress.

Varför tror du att vi människor fortsätter föda monstret aka. den samhällskultur vi har skapat som går ut på att alltid vara uppkopplade och nåbara?
Vi har får låg kunskap om vår hjärna och kropp. Om vi hade kunskap om vad forskarna idag vet exempelvis om barns hjärnor så skulle inte föräldrar tillåta fri tillgång till skärmar. Eftersom detta är så nytt har vi inte skapat spelregler för hur vi ska hantera det. Hjärnan söker efter nya dopaminkickar hela tiden och den vill bara ha mer och mer. Det får vi bland annat genom gillamarkeringar på Facebook eller av olika scores på Snapchat. Därför behöver vi, för att kunna vara effektiva på våra arbetsplatser, skapa spelregler kring den digitala kommunikationen. Vi behöver skapa spelregler därhemma för att kunna skapa härvaro med våra nära och kära. Vi behöver skapa tydliga spelregler för våra barn, även på detta område, för att de ska kunna utvecklas till sociala varelser.

Vad tänker du när du hör: ”Någon som säger att de lider av tidsbrist har bara en dåligt uppdaterad prioriteringslista och står inte för att hen hellre surfar på mobilen än bygger Lego med sina barn”?
Jag tänker att vi är flockdjur och gör som alla andra gör. Det är inte så enkelt att ”bara bestämma sig” för att inte titta. Vore det så enkelt behövde vi inga viktcoacher eller 12-stegs program, om det bara var att bestämma sig. Alla bygger förstås hellre Lego med sina barn. Men för att kunna göra det behöver vi spelregler därhemma som möjliggör detta.

Hur tar man samtalet med sin partner som man tycker surfar alldeles för mycket (men som inte tycker det själv)?
Som all annan kommunikation. Var tydlig och linda inte in det. Säg som det är. ”Min upplevelse är så här.” Sedan kan ni bestämma er för att mäta antal gånger ni kollar på mobilen, hur många timmar om dagen. Sätt sedan upp gemensamma spelregler var och hur ni är uppkopplade. Hemma kör vi exempelvis ingen telefon i sovrummet (kolla ska du få se vad som händer, magiska grejer!) och sedan har vi börjat med 6-1 metoden. Skärmfritt en dag i veckan. Det blir annat fokus den dagen kan jag lova.

Hur kan en (på riktigt) ta det samtalet med sig själv?
Genom att besvara frågan ”Hur vill jag leva mitt liv och vad vill jag inte ångra när jag dör”. Jag tror att får kommer att ångra att de inte lade ut fler bilder på Insta eller hade för få vänner på Facebook…

Namn: Micke Darmell
Titel: Föreläsare och författare
Stad: Malmö
Hemsida: www.gr8meetings.se
Aktuell med: Släpper boken Uppkopplad eller Avkopplad globalt denna månad.
Bästa varva-ner-tips: Jag och min sambo stänger av helt när vi gör saker. När vi går på restaurang, spelar boule eller ligger på stranden. Det blir helt annan närvaro då. Och i slutändan mer kärleksfull tillvaro.
Detta älskar jag med mobiltelefoner: All hjälp i vardagen jag får.
Detta hatar jag med mobiltelefoner: Svårt att hata en död tingest. Däremot ogillar jag skarpt allt slösurfande jag gör med den som leder till mindre tid för sådant som skapar värde i mitt liv.
Detta företag tycker jag skulle behöva en tyst Oas: Jag vill vända på det, vilket företag eller organisation eller individ skulle inte behöva en tyst Oas? Jag kan inte komma på någon i alla fall.

Visst har du tid – du har bara gett bort den till Apple och Netflix

INTERVJU: Henrik Fexeus, mentalist, expert på ordlöst beteende och författare svarar på frågor om empati och mänskliga behov. Hur det kommer sig att vi förmänskligar föremål istället för att knyta an till människor? Varför har den unga generationen minskad empatisk och social förmåga? Och varför ger vi bort vår tid till Apple och Netflix hela tiden?

Varför tror du att Oas behövs i dagens samhälle?
Det är lätt att bli förförd av den nya digitala tekniken, på många plan. Dels möjliggör den en rörlighet som blivit livsviktig för oss. Var vi än är kan vi kolla mailen eller logga in på intranätet. Dels får vi inte längre vår dagliga dos av bekräftelse från människor i vår omgivning, utan från sociala media. Vår hjärna belönar oss för det, för varje hjärta på Instagram får vi en liten skjuts av ”belöningshormonet” dopamin. Men hjärnan mår inte bra av den ständiga stress det innebär att vara kontinuerligt uppkopplad. Samtidigt som den blir ledsen när vi avstår från det. Så vi kan behöva tvinga oss själva till avvänjning. Den typ av arbete som Oas utför är därför ett viktigt steg i rätt riktning.

”Men annars är det just i barn, eller unga vuxna, som man börjar se nedgången i empati och social förmåga. De som har fötts in i Instagramåldern har helt enkelt inte fått den nödvändiga träning som krävs för att på riktigt kunna förstå andra.”

Hur tror du tystnaden i Oas påverkar en grupp människor?
I en ständigt kommunicerande värld blir avsaknaden av det mest primära kommunikationsverktyget, d.v.s. de talade orden, en stark upplevelse. Det är ett sätt att återupptäcka de mer subtila och diskreta kommunikativa signaler som vi skickar ut till varandra, i vårt beteende och kroppsspråk. Dessa signaler missar vi ofta idag vilket är synd då de är mycket viktiga för att vi ska förstå varandra på riktigt.

Vilken skillnad tror du medveten mobilanvändning kan göra för människors stressnivåer?
Idag lever vi i vad som kallas ”kontinuerligt splittrad uppmärksamhet”, där vi ständigt är beredda på att det kan plinga i fickan eller att någon har lagt upp något nytt på Facebook. Detta leder till en förhöjd stressnivå i hjärnan. Hjärnan är rustad för att hantera stress i korta perioder, men ett permanent tillstånd tröttar ut hjärnan på ett ohälsosamt sätt. Det kan leda till isolering, overklighetskänslor och depression.

Vad missar vi ofta när vi pratar om stress?
Många verkar vara stressade för att de ”inte har tid” till det de behöver eller vill göra. Men ofta har vi faktiskt den tiden. Vi har bara förlagt den. Till exempel tittar vi på våra mobiltelefoner i snitt 200 gånger om dagen. Det blir över två timmar om dagen. Lägg till de fyra och en halv timme som vi i snitt lägger dagligen på tv och streamingtjänster, så är vi uppe i 44,5 timmar i veckan – tid som bara går åt till tv-tittande och mobilsurfande. Det är mer än en hel arbetsvecka (som ju är 40 timmar). Så vi behöver inte stressa för att vi inte har tid. Visst har vi tid. Vi har bara gett bort den till Apple och Netflix.

”Vårt behov av mänsklig närhet kommer inte att minska, däremot kanske det kommer ges andra uttryck, till exempel att vi ”förmänskligar” föremål i vår omgivning och tyr oss till dem istället.”

Vilken roll kommer mobilfria stunder och platser att spela i framtiden?
Den moderna världen innebär en ständig uppkoppling, det går inte att komma undan det. Och i och med ”the internet of things” kommer den bli ännu mer uppkopplad. Därför tror jag att mobilfria platser inte kommer kunna vara något annat än en tillfällig retreat som man medvetet besöker. Det blir sannolikt för svårt att föra en sådan tillvaro under en längre tid.

Därmed inte sagt att det inte är viktigt, tvärtom tror jag de mobilfria stunderna blir viktigare och viktigare – och kommer också att premieras. För att få ner stressnivåerna i hjärnan och för att få träning i såväl empati som avläsning av mer diskreta kommunikativa signaler, krävs det att man träffar folk personligen och klarar av att fokusera på det mötet. Jag tror därför att vi kommer se mer av arbetssituationer där teknik inte tillåts, t ex avskärmade mötesrum utan wifi eller mobiltäckning. Så vi kan koncentrera oss på det som egentligen är viktigt.

När vuxna förlorar sin sociala kompetens – hur påverkar det deras barns framtid?
Det är givetvis inte bra om en grupp världsledare, som alla potentiellt har fingret på knappen, träffas men där samtliga har förlorat sin sociala kompetens och förmåga till empati. De beslut som de då fattar lär baseras på en hel del missförstånd och kommer direkt påverka den värld våra barn lever i. Men annars är det just i barn, eller unga vuxna, som man börjar se nedgången i empati och social förmåga. De som har fötts in i Instagramåldern har helt enkelt inte fått den nödvändiga träning som krävs för att på riktigt kunna förstå andra.

Hur påverkar ett ökat användande av sociala media vår empati och sociala kompetens?
Empati är som en muskel, den kräver träning för att utvecklas. Och den träningen sker i fysiska möten. Det som utlöser vår empati är nämligen ordlösa signaler i andras beteende som vår hjärna ska kunna uppfatta. Men om vi inte träffas får vi varken möjlighet att uppfatta dessa signaler eller träning i vad de betyder. Att skriva ”styrkekram” på Insta är inte samma sak som genuin empati.

Om trenden (att den sociala kompetensen sjunker och teknikanvändandet ökar) fortsätter, hur ser du att det rent fysiskt påverkar vårt biologiska behov av mänsklig närhet?
Vårt behov av mänsklig närhet kommer inte att minska, däremot kanske det kommer ges andra uttryck, till exempel att vi ”förmänskligar” föremål i vår omgivning och tyr oss till dem istället. Detta sker redan nu till viss grad, vi tillskriver gärna föremål mänskliga egenskaper som att bilen är snäll eller printern är grinig. Designen av föremål har också mer och mer gått mot att sätta ”ansikten” på saker, från väckarklockor med ögon till bilar som ser ut som arga djur.

Hur ser framtidens sociala kompetens ut?
Den kommer att se ut så som den alltid har sett ut. Det vill säga, den kommer att behöva fokuserade, fysiska möten mellan människor, i vilka vi kan träna vår förståelse och empati. Detta är ett djupt grundliggande program i oss och jag har svårt att se att det kommer förändras så länge människan som art är likadan. Frågan är bara om vi hinner bli smarta nog för att återta denna förmåga innan det är försent.

Vad blir en värdefull valuta inom den sociala kompetensen om 10 år?
Samma som nu. Närhet, fokus och tid. Utan kompromisser.

Namn: Henrik Fexeus
Titel: Mentalist, expert på ordlöst beteende och författare
Stad: Stockholm
Hemsida: www.henrikfexeus.se
Aktuell med: Boken ”Fingertoppskänsla”, om social kompetens, samt podcasten ”Kan själv – en podd om mänskligt beteende

Bästa varva-ner-tips: Bästa sättet att dämpa stress är att använda valfri teknik för andningskontroll. Det finns inget som dämpar adrenalin- och kortisolnivåerna i kroppen lika fort.
Detta älskar jag med mobiltelefoner: Att allt i hela världen finns tillgängligt i min ficka.
Detta hatar jag med mobiltelefoner: Att allt i hela världen finns tillgängligt i min ficka.
Vill tipsa om: Att stänga av alla pushnotiser i datorn och telefonen. Enormt avstressande.
Detta företag tycker jag skulle behöva en tyst Oas: Apple.

Har vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen?

Vissa dagar när vi kommer hem brukar vi sätta våra mobiltelefoner på ljudlös och lägga dem i mobildagiset i hallen. Ett mobildagis är en liten låda där du lämnar din telefon så att den kan umgås i tystnad med andra telefoner. Ibland sitter någon av oss med mobilen i soffan och kollar sociala medier. Blicken är borta, nacken spänd, fingrarna leker på skärmen.

Ingen av oss skulle ta med telefonen till matbordet i köket. Så fort det ligger en mobil på bordsskivan är det någon som plockar bort den. Ibland sitter vi tysta innan vi börjar äta middag och andas gemensamt några gånger innan vi greppar besticken. För att komma ikapp oss själva, landa i stolen innan vi börjar äta tillsammans.

Ett par gånger har vi ätit frukost i total tystnad. Det var lite utmanande de första två tre minuterna men sen var det som ett mjukt täcke som lade sig ovanför och runt oss. Några av våra vänner brukar lägga ifrån sig sina mobiltelefoner i mobildagiset när de är hemma hos oss. Vissa av dem säger att det är utmanande. Andra säger att de har längtat efter just det.

”Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck.”

Att stänga av telefonen, datorn, jobbet. Att sitta ner i lugn och ro och äta tillsammans, prata länge och se varandra i ögonen. Inte vara rädda för att någon ska plocka upp telefonen, kolla mailen eller scrolla planlöst i flödet. Att kunna vara tillsammans och känna att alla verkligen är där.

Det kan låta som att jag har mitt digitala pundande under kontroll och vet exakt vad jag sysslar med. Tvärtom. Jag är livrädd för tystnad, tomhet och tristess. Det är en av de största utmaningarna i mitt liv. Jag tänker på det, pratar om det och skriver om det varje dag.

Ända sedan jag kan minnas har jag känt ett rastlöst kliande i min kropp. Som att jag inte trivs i min egen närvaro. Att jag måste göra någonting, bort från något, åtgärda något. Jag har försökt bedöva den kliande känslan med jobb, socker, tv-serier, nikotin, alkohol, mat, träning, sex och de senaste tio åren också med digital uppkoppling. Kicken i att se antalet likes och kommentarer öka på ett inlägg. Adrenalinpåslaget i att öppna mailen och se att hundratals människor vill nå mig. Och scrollandet. Det eviga mållösa scrollandet.

Vissa dagar känns kroppen lite lugnare. Jag behöver inte kolla sociala medier så fort jag vaknar. Jag behöver inte sätta på telefonen. Eller öppna laptoplocket. Jag tänder levande ljus och tar fram en bok. Sätter på instrumental pianomusik och kokar en kopp kaffe. Öppnar dörren ut mot gatan, sätter mig till rätta i soffan och kallar upp min hund bredvid mig. Kliar honom i nacken och ser de långfransade ögonlocken i hans fluffiga ansikte sakta falla ihop. Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck. Plötsligt känner jag mig hållen av någonting eller någon. Oensam. Som att det finns något större som håller mig om ryggen. Som säger att det är okej att bara vara här. Oavsett likes, antal obesvarade mail, upptagna Googlekalendrar eller vibrerande smartphones som ingen plockar upp. Det finns något mer. Något som överträffar det.

Och det är i tystnaden som jag börjar känna igen. Jag blir medveten om nyanser i min kropp. Jag kan känna dofter, smaker, förnimmelser mot huden. Det är i tystnaden och tomheten som jag märker att jag är trygg nog att låta de stora känslorna komma upp. Och då kommer de: tröttheten, sorgen, smärtan, tomheten, meningslösheten. Allt sånt som jag har sprungit ifrån, gjort mig upptagen ifrån, bedövat mig ifrån.

Och ibland undrar jag. Om vi inte hinner känna de stora djupen för att vi gjort oss upptagna. Eller att vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen.

/ Navid

Lyssna på Tankar för dagen: Navid Modiri – digital tystnad »


Bild: Jonas Abramsson

Smartphones gör tonåringar isolerade, omogna och självmordsbenägna

Tonåringar idag är i större grad ensamma, deprimerade och omogna än tidigare generationer. Det menar en stor analys som publicerades i The Atlantic. Enligt Jean M. Twenge, en professor i Psykologi vid San Diego State University som har forskat på generationsskillnader i 25 år, är den skyldige till detta smartphones.
Varför det är viktigt: iGen är fysiskt säkrare än tidigare generationer, menar rapporten, men psykologiskt är de mycket sårbara för psykisk sjukdom, inklusive allvarlig depression och självmord. ”Det finns övertygande bevis på att tekniken som vi har placerat i ungas händer har djupa effekter på deras liv, vilket gör dem allvarligt olyckliga”, skriver Twenge.
”Eftersom tonåringar har börjat spendera mindre tid tillsammans har de blivit mindre benägna att döda varandra och mer benägna att begå självmord.”
Vad står på spel: Smartphones kommer finnas kvar och, som Twenge poängterar, blir minst hälften av de som lider av depression i ung ålder, deprimerade igen senare i livet. Vad är iGen? iGen är generationen som är född mellan 1995 och 2012 som växer upp med smartphones, har ett Instagram-konto innan de börjar högstadiet och inte kommer ihåg en tid före internet”, skriver Twenge. Och även om Millennials växte upp med Internet, så var inte telefonerna en lika stor närvaro i deras liv som det är för iGen. ”I en undersökning från 2017, gjord bland drygt 5 000 amerikanska tonåringar, visade att tre av fyra ägde en iPhone,” konstaterar Twenge. Vem påverkas? ”Dessa förändringar har påverkat unga människor i alla delar av landet (USA) och i alla typer av hushåll.” Trenden visar sig både bland välbärgade och fattiga familjer, oberoende av etnicitet eller om man bor i en förort eller storstad, ” menar Twenge. Anledning till oro ”Sedan 2007 har mordstatistiken bland tonåringar minskat men självmordsstatistiken har ökat. Eftersom tonåringar har börjat spendera mindre tid tillsammans har de blivit mindre benägna att döda varandra och mer benägna att begå självmord. Första gången på 24 år är självmordssiffrorna för unga högre än siffrorna för mord begångna av ungdomar. Effekten på flickor vs. pojkar ”48 procent flickor sa att de ofta kände sig utanför år 2015 än år 2010, jämfört med 27 procent pojkar.” Antalet depressiva symtom ökar också snabbare hos tjejer: Mellan 2012 och 2015 ökade flickornas symtom med 50 procent medan pojkarna ökade med 21 procent.Ökningen av självmord är också större bland tjejer. ”Tre gånger så många 12-till-14-åriga flickor begick självmord under 2015 som i 2007, jämfört med dubbelt så många pojkar,” skriver Twenge och poängterar att ” antalet självmord är ändå fler hos pojkar delvis för att de använder mer dödliga metoder, men mellanrummet mellan pojkarna och flickorna minskar nu.” Källor: Axios The Atlantic: Have Smartphones Destroyed a Generation?
Att skylla allt detta på telefonerna ser jag som en enkel förklaring som kan vara djupt problematisk. Den är dystopisk och förenklad. Där emot tror jag definitivt att telefonerna väcker någonting i oss alla som kan få oss att känna oss ensamma och otillräckliga. Lika mycket som tekniken kan få oss att enas kan den också ta allting ifrån oss, på en sekund. Som sagt – telefoner och teknik är underbart men har vi inga spärrar för vårt användande eller lär de unga (eller oss själva som vuxna för den delen) att hantera den så kommer det bita oss i rumpan. Det drabbar oss alla men mest ont gör det när vi ser att yngre människor drabbas av den press, ensamhet och otillräcklighet som ”följer med på köpet”. Så nej, det går inte att skylla alt på telefonerna men vi kan läsa texter som den ovan, lära oss av de tragiska trender de pekar på och hantera problemet från där vi står. Och börja, klassiskt nog, med oss själva och börja prata med de unga vi har nära oss. Har du barn? Hur pratar du med dem om teknik och de känslor som kan komma upp när de använder sina telefoner? Hur sätter ni gränser i er familj? Dela gärna nedan! / Victoria
Illustration: Jasu Hu

Kommunikativ kris: vi håller på att förlora vår sociala kompetens

Precis nu i skrivande stund befinner jag mig på ett café i centrala Malmö. Det är eftermiddag i november och löven signar sakta ner utanför fönstret och det börjar mörkna så smått. En perfekt stund för kvalitetstid kring en varm kopp kaffe och varma bullar. Kring bordet bredvid mitt sitter ett sällskap på två vuxna och två barn. Jag gissar att det är mor- eller farföräldrar med sina två barnbarn; två pojkar i åttaårsåldern. Det jag lägger märke till först är att det ligger tre mobiler på bordet varav två av dem används. Pojkarna stödjer sina huvuden i handflatorna och scrollar planlöst på varsin lysande skärm. De orkar inte ens hålla i telefonerna. De bara ligger där på bordet mellan orörda bullar och rykande koppar. På den tredje telefonen vilar kvinnans hand tungt. Den är inte påslagen. Hon ska inte plocka upp den. Hon håller bara sin hand på den. Som om du skulle hålla din hand över din partners lår eller lägga en tröstande hand på ett barns axel. Så vilar hennes hand över telefonens skinnklädda skal. Det ser nästan ut som att hon är rädd för att den ska springa iväg. Jag stirrar på scenen bredvid mig och vaknar till ur mina tankar först när baristan fräser ut het ånga ur kaffemaskinen bakom min rygg. Jag hoppar till och blir självmedveten och slutar stirra.

”Vi tittar i telefonen 200 gånger om dagen, 45 sekunder varje gång. Det är 2 timmar och 15 minuter varje dag. 16 timmar i veckan: vi tittar i telefonen i två hela arbetsdagar varje vecka. Det är betydligt mer tid än man tillbringar med sin partner eller sina barn.” – Henrik Fexeus

Jag vet ingenting om dessa personer som sitter bredvid mig. Jag vet inte vilken dag de har bakom sig.Jag vet inte vilken vecka de har framför sig eller hur deras familjesituation ser ut. Jag kan aldrig döma dem som individer för deras mobilvanor men däremot kan jag reagera på det fenomen deras beteende symboliserar just där och då. Det fick mig att bli så illa berörd. Det enda jag ser är tre personer som försöker fika tillsammans men som till synes har glömt hur man gör. Ingen säger ett ord förutom mannen som gör några tappra försök att mumla ut några knappt hörbara fraser. Kvinnan hummar tillbaka och pojkarna tittar inte ens upp från skärmarna när de får en fråga. Det slutar med att pojkarna reser sig upp, tar med sina telefoner och säger ”vi går ut och sätter oss så länge” och lämnar bordet utan att se upp på kvinnan och mannen.

Henrik Fexeus, författare och expert på kroppsspråk var med i TV4 Nyhetsmorgon förra veckan och pratade om att vi människor, i takt med att vår digitala kommunikation ökar, får en minskad förmåga att förstå varandra i verkliga möten. Han  berättar att människan håller på att förlora sin sociala kompetens.

Jag anar vad du tänker och svaret är nej, jag kan inte skylla allt på ”den ständiga uppkopplingen” när det kommer till barns mobilvanor. Just när det kommer till barn är detta uppenbart en fråga om huruvida de vuxna tar sitt ansvar och sätter gränser när det kommer till skärmtid. Men när vi vuxna är så fast i skärmberoendet och inte är kapabla att sätta gränser för oss själva – hur ska vi då kunna göra det för våra barn? Med grova penseldrag är det som att be en riktigt full person avgöra om hens vän är tillräckligt nykter för att köra hem. Precis. Ingen lyckad ekvation.

Så när vuxnas sociala kompetens krymper, moget gränssättande är frånvarande och konflikträdslan styr – vem hjälper då nästa generation att sätta gränser för skärmanvändande? Hur kan vi hjälpa oss själva redan idag?

Hur kan vi tillsammans se till att vår sociala kompetens inte går förlorad?

Se hela klippet här »

TV4

Och därför väljer jag att älska mig själv varje dag…

Förlåt. Jag kan bara säga förlåt. Förlåt till mig själv och förlåt till dig. Förlåt för att jag inte såg dig. Förlåt för att jag inte såg mig. Förlåt för att jag inte tog ansvar för mig, för dig, för oss. Förlåt för att jag krossade ditt hjärta. Och förlåt, mitt eget hjärta, för att jag krossade dig. Igen. Och igen. Och igen. Och alla beslut som fattades i rädsla och sorg grundade i stress och oro. Förlåt för alla dumma beslut jag tog den våren, sommaren, hösten och vintern. Och året därefter. Förlåt för att jag inte vågade stå stadigt för oss. Förlåt min kropp, förlåt min hälsa, förlåt min självkänsla.

Förlåt för gränserna jag aldrig satte.
Förlåt för att jag lät stressen ta över.

Det sägs att kroppens celler förnyas vart sjunde år. Varför känns då ärren så närvarande fortfarande? Det är någonting i mig som aldrig glömmer. Kalla det vad du vill, men minnen och känslor finns kvar. Och rädslan att falla tillbaka.

Det ordet, alltså.
Falla.
Som om det inte är någonting jag bestämmer över själv.
En passiv person som bara faller. Jag antar att det är där rädslan sitter; att jag ska glömma hur jag sätter gränser. Att jag ska glömma att vara snäll mot mig själv.

När jag pratade med en vän från studietiden förra veckan sa hon någonting som fick mig att känna mig både sorgsen men även otroligt tacksam. Hon sa: ”Men Victoria. Du var ju helt utbränd, sönderjobbad och trasig…”

Ingen som stod mig nära under den tiden i mitt liv har tidigare bekräftat min upplevelse. Jag har pratat om den tiden men allting har ändå känts som en dröm. Jag studerade, jobbade ideellt, frilansade, gick in och ut ur förhållanden, bytte bostäder, gick upp i vikt, bloggade, festade, pendlade ner till Skåne var och varannan helg och jag sa aldrig nej. Jag rusade rakt in i alla väggar jag hade runt mig. Jag fullföljde utbildningen och lät livet rulla på. Destruktiva beteenden och en ständig flykt styrde mitt liv under så många år. Jag sårade många människor och någonstans djupt inom mig själv sårade jag mig själv grovt varje dag. Hur många är vi inte som har levt eller lever såhär just i detta nu? Vi stannar inte upp. Vi andas inte. Vi känner inte livet när det händer här och nu. Vi fattar beslut i stress, rädsla och oro. Vi försummar det som finns framför oss. Vi blir lidande. Våra nära och kära blir lidande.

Avsaknaden av gränser, en vilja att vara alla till lags, en vilja att vilja fixa och lösa allting. Att hålla sig uppdaterad, online, följa trender, leverera på jobbet, aldrig säga nej till en inbjudan, swipa fram nästa stora kärlek.

Känselspröt som alltid är riktade mot omgivningen för att reagera men aldrig inåt för att agera.

Jag kan och vill inte ändra det som varit men jag kan inte annat än att jobba för att jag aldrig, aldrig, aldrig ska finna mig själv på den platsen igen.

Så, hej mitt framtida jag.
Jag vill älska mig själv mer, för dig.

Jag vill stå upp för mig själv mer, för dig.
Jag vill uppskatta mig själv mer, för dig.
Jag vill omfamna min skam med kärlek, för dig.
Jag vill vara mer snäll mot mig själv, för dig.
Jag vill stå upp för mina gränser mer, för dig.
Jag vill slita mig från alla påhittade måsten, för dig.
Jag vill stänga ner tekniken mer ofta, för dig.
Jag vill ta hand om min kropp och hälsa, för dig.
Jag vill leta efter lugn och ro, för dig.
Jag vill agera och inte reagera, för dig.
Jag vill stå stadigt i mina åsikter, för dig.
Jag vill skapa mer med mina händer, för dig.
Jag vill öppna mitt hjärta för det som utmanar mig, för dig.
Jag vill vara mer sårbar inför det jag inte vet, kan eller är stolt över, för dig.

Så ja, mitt gamla jag, jag förlåter dig.
Jag vet att du gjorde det du var kapabel till just där och då.
Jag vet att du gjorde så gott du kunde.
Du är värd så mycket kärlek, stabila fötter, ett starkt hjärta och en stadig blick.
Och jag kan ge detta till dig nu.

Vi har alla våra tuffa dagar, det kommer inte alltid vara lätt.
Men jag ber inte om lätt för jag ska hålla om dig, förlåta dig och tacka dig.
För jag tänker inte falla som en passiv åskådare – jag ska stå stadigt.
För oss.