Vad händer med en människa som inte kan vara ensam med sig själv?

INTERVJU: Föreläsare och författaren Micke Darmell har med sin bok ”Uppkopplad eller Avkopplad” fått många att ifrågasätta sina uppkopplade liv. Här delar han med sig av varför härvarande är en framgångsfaktor och varför spelregler är nyckeln till mer välmående i livet.

Varför tror du att Oas behövs i dagens samhälle?
Eftersom kunskapen är så låg om hur den ständiga uppkopplingen påverkar oss, så behövs varje röst för att uppmärksamma denna viktiga fråga. När vi för 15 år sedan började prata om detta så var det nästan fult att prata om ”baksidan av myntet”. Gjorde man det var man emot digitaliseringen. De sista åren har det tack och lov börjat handla mer om hur och när. 90% av allt som följer i digitaliseringens fotspår är positivt. Vem vill gå till en läkare i framtiden när roboten Watson kommer vara mycket säkrare på att ställa en diagnos?

När min dotter för 10 år sedan sökte på Facebook efter sin gamle klasskompis från grundskolan så hittade hon istället en kille med samma namn från Boden. Idag är de gifta och jag är morfar till deras lilla barn.

Det är fantastiskt att vi kan skapa en framtid för denna jord som vi inte kunnat drömma om tidigare, men det finns en baksida som vi behöver prata om. Nu har en lärare 16 000 klick för att betygsätta en klass, en läkare träffar färre patienter på vårdcentralen och polisen hinner jag färre bovar trots mer resurser, eftersom att alla sitter fast i sina system. Det var inte det som var meningen med digitaliseringen. Den skulle hjälpa inte stjälpa.

Och här tror jag det finns något. Precis som varje nyckeltal eller system som man arbetar med i en organisation är bra, händer något och det blir kontraproduktivt när det blir för mycket. Det som är meningen att effektivisera blir ineffektivt. Precis samma sak i vårt privata liv. Allt vi lägger till och gör är i varje enskilt fall bra, som bikramyoga, bodypump, salsa, eller paddel. Fler aktiviteter för barnen och en egen ”Halvåtta hos mig” med grannarna. Allt är bra och kul men när man inte väljer bort också kommer stressen och risk för dålig återhämtning.

På samma sätt har vi i våra telefoner. Instagram, Facebook, Snappchat och alla andra appar. De flesta är bra och kul i sig. Men när vi till slut fastnar och tittar i våra telefoner över 200 gånger per dag, då påverkar de vårt liv också negativt. Telefonen ropar ständigt till vår aphjärna som då svarar hela tiden med ja, jag vill ha mer!

Vi blir allt mer frånvarande och varken barn eller vi vuxna kan snart vara ensamma med sig själva. Vad händer med en människa som inte kan det?

”Dessa platser och koncept som Oas kommer att växa fram och hjälpa oss att få förståelse kring vikten av tystnad, återhämtning och härvaro.”

Hur tror du tystnaden i Oas påverkar en grupp människor?
Vi behöver återhämtning. Det är centralt för vårt välbefinnande. Att få stänga av helt kan hjälpa på vägen. Skapa närvaro, härvaro och ett lugn vi alla behöver. Både för oss själva och i våra relationer.

Vilken skillnad tror du medveten mobilanvändning kan göra för människors stressnivåer?
En medveten mobilanvändning är detsamma som att själv ta makten över telefonen. Telefonen är inte god eller ond i sig, utan det beror på hur vi använder den. En medveten mobilanvändning kommer skapa mer härvaro i dina relationer. Vi människor älskar när andra är härvarande. Våra bästa kompisar behöver aldrig fråga hur vi mår. De ser och känner det direkt. De är intresserade av oss och de bryr sig. Idag och i framtiden kommer det vara svårare än någonsin att vara härvarande då våra skärmar hela tiden kallar på oss. Min övertygelse är att en framgångsfaktor, oavsett om du är chef, ledare, kollega, vän, förälder eller kärlekspartner, är om du har förmågan att vara härvarande. Det har alltid varit en framgångsfaktor men jag tror att det kommer vara ännu viktigare i en värld som blir allt mer frånvarande.

Vad missar vi ofta när vi pratar om stress?
Jag tror att de flesta av oss känner av när vi blir stressade, men vi omfamnar det inte. Det är kroppens svar på att vi gör något fel. Det är vår bästa kompis som säger till oss: ”Du, tänk efter nu, det här är inte bra.” Vi behöver bli bättre att förstå vår kropp och de signaler den sänder ut till oss.

”Sätt sedan upp gemensamma spelregler var och hur ni är uppkopplade. Hemma kör vi exempelvis ingen telefon i sovrummet (kolla ska du få se vad som händer, magiska grejer!) och sedan har vi börjat med 6-1 metoden. Skärmfritt en dag i veckan. Det blir annat fokus den dagen kan jag lova.”

Vilken roll kommer mobilfria stunder och platser att spela i framtiden?
Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras. Och det är till stor del positivt. Men vänder vi inte på stenen kommer de stressrelaterade sjukdomarna fortsätta att öka. Om vi inte sätter upp spelregler kommer dagens 200 gånger om dagen att bli mångfalt fler. Dessa platser och koncept som Oas kommer att växa fram och hjälpa oss att få förståelse kring vikten av tystnad, återhämtning och härvaro.

I en ständigt uppkopplad värld – varför tror du konstant tillgänglighet föder en känsla av otillräcklighet hos människor?
Det finns två saker som stressar oss människor mest. Att inte bli klara med något vi håller på med och att inte kunna påverka det vi är inblandade i. Mycket av det som händer på nätet kan vi inte påverka och det blir heller aldrig klart. När du läser detta så kanske din brevbärare fyller på din inkorg med några brev och något som du behöver agera på. Många har konstant dåligt samvete för att inte hunnit svara på ett mejl. Det skapar stress.

Varför tror du att vi människor fortsätter föda monstret aka. den samhällskultur vi har skapat som går ut på att alltid vara uppkopplade och nåbara?
Vi har får låg kunskap om vår hjärna och kropp. Om vi hade kunskap om vad forskarna idag vet exempelvis om barns hjärnor så skulle inte föräldrar tillåta fri tillgång till skärmar. Eftersom detta är så nytt har vi inte skapat spelregler för hur vi ska hantera det. Hjärnan söker efter nya dopaminkickar hela tiden och den vill bara ha mer och mer. Det får vi bland annat genom gillamarkeringar på Facebook eller av olika scores på Snapchat. Därför behöver vi, för att kunna vara effektiva på våra arbetsplatser, skapa spelregler kring den digitala kommunikationen. Vi behöver skapa spelregler därhemma för att kunna skapa härvaro med våra nära och kära. Vi behöver skapa tydliga spelregler för våra barn, även på detta område, för att de ska kunna utvecklas till sociala varelser.

Vad tänker du när du hör: ”Någon som säger att de lider av tidsbrist har bara en dåligt uppdaterad prioriteringslista och står inte för att hen hellre surfar på mobilen än bygger Lego med sina barn”?
Jag tänker att vi är flockdjur och gör som alla andra gör. Det är inte så enkelt att ”bara bestämma sig” för att inte titta. Vore det så enkelt behövde vi inga viktcoacher eller 12-stegs program, om det bara var att bestämma sig. Alla bygger förstås hellre Lego med sina barn. Men för att kunna göra det behöver vi spelregler därhemma som möjliggör detta.

Hur tar man samtalet med sin partner som man tycker surfar alldeles för mycket (men som inte tycker det själv)?
Som all annan kommunikation. Var tydlig och linda inte in det. Säg som det är. ”Min upplevelse är så här.” Sedan kan ni bestämma er för att mäta antal gånger ni kollar på mobilen, hur många timmar om dagen. Sätt sedan upp gemensamma spelregler var och hur ni är uppkopplade. Hemma kör vi exempelvis ingen telefon i sovrummet (kolla ska du få se vad som händer, magiska grejer!) och sedan har vi börjat med 6-1 metoden. Skärmfritt en dag i veckan. Det blir annat fokus den dagen kan jag lova.

Hur kan en (på riktigt) ta det samtalet med sig själv?
Genom att besvara frågan ”Hur vill jag leva mitt liv och vad vill jag inte ångra när jag dör”. Jag tror att får kommer att ångra att de inte lade ut fler bilder på Insta eller hade för få vänner på Facebook…

Namn: Micke Darmell
Titel: Föreläsare och författare
Stad: Malmö
Hemsida: www.gr8meetings.se
Aktuell med: Släpper boken Uppkopplad eller Avkopplad globalt denna månad.
Bästa varva-ner-tips: Jag och min sambo stänger av helt när vi gör saker. När vi går på restaurang, spelar boule eller ligger på stranden. Det blir helt annan närvaro då. Och i slutändan mer kärleksfull tillvaro.
Detta älskar jag med mobiltelefoner: All hjälp i vardagen jag får.
Detta hatar jag med mobiltelefoner: Svårt att hata en död tingest. Däremot ogillar jag skarpt allt slösurfande jag gör med den som leder till mindre tid för sådant som skapar värde i mitt liv.
Detta företag tycker jag skulle behöva en tyst Oas: Jag vill vända på det, vilket företag eller organisation eller individ skulle inte behöva en tyst Oas? Jag kan inte komma på någon i alla fall.

Kommunikativ kris: vi håller på att förlora vår sociala kompetens

Precis nu i skrivande stund befinner jag mig på ett café i centrala Malmö. Det är eftermiddag i november och löven signar sakta ner utanför fönstret och det börjar mörkna så smått. En perfekt stund för kvalitetstid kring en varm kopp kaffe och varma bullar. Kring bordet bredvid mitt sitter ett sällskap på två vuxna och två barn. Jag gissar att det är mor- eller farföräldrar med sina två barnbarn; två pojkar i åttaårsåldern. Det jag lägger märke till först är att det ligger tre mobiler på bordet varav två av dem används. Pojkarna stödjer sina huvuden i handflatorna och scrollar planlöst på varsin lysande skärm. De orkar inte ens hålla i telefonerna. De bara ligger där på bordet mellan orörda bullar och rykande koppar. På den tredje telefonen vilar kvinnans hand tungt. Den är inte påslagen. Hon ska inte plocka upp den. Hon håller bara sin hand på den. Som om du skulle hålla din hand över din partners lår eller lägga en tröstande hand på ett barns axel. Så vilar hennes hand över telefonens skinnklädda skal. Det ser nästan ut som att hon är rädd för att den ska springa iväg. Jag stirrar på scenen bredvid mig och vaknar till ur mina tankar först när baristan fräser ut het ånga ur kaffemaskinen bakom min rygg. Jag hoppar till och blir självmedveten och slutar stirra.

”Vi tittar i telefonen 200 gånger om dagen, 45 sekunder varje gång. Det är 2 timmar och 15 minuter varje dag. 16 timmar i veckan: vi tittar i telefonen i två hela arbetsdagar varje vecka. Det är betydligt mer tid än man tillbringar med sin partner eller sina barn.” – Henrik Fexeus

Jag vet ingenting om dessa personer som sitter bredvid mig. Jag vet inte vilken dag de har bakom sig.Jag vet inte vilken vecka de har framför sig eller hur deras familjesituation ser ut. Jag kan aldrig döma dem som individer för deras mobilvanor men däremot kan jag reagera på det fenomen deras beteende symboliserar just där och då. Det fick mig att bli så illa berörd. Det enda jag ser är tre personer som försöker fika tillsammans men som till synes har glömt hur man gör. Ingen säger ett ord förutom mannen som gör några tappra försök att mumla ut några knappt hörbara fraser. Kvinnan hummar tillbaka och pojkarna tittar inte ens upp från skärmarna när de får en fråga. Det slutar med att pojkarna reser sig upp, tar med sina telefoner och säger ”vi går ut och sätter oss så länge” och lämnar bordet utan att se upp på kvinnan och mannen.

Henrik Fexeus, författare och expert på kroppsspråk var med i TV4 Nyhetsmorgon förra veckan och pratade om att vi människor, i takt med att vår digitala kommunikation ökar, får en minskad förmåga att förstå varandra i verkliga möten. Han  berättar att människan håller på att förlora sin sociala kompetens.

Jag anar vad du tänker och svaret är nej, jag kan inte skylla allt på ”den ständiga uppkopplingen” när det kommer till barns mobilvanor. Just när det kommer till barn är detta uppenbart en fråga om huruvida de vuxna tar sitt ansvar och sätter gränser när det kommer till skärmtid. Men när vi vuxna är så fast i skärmberoendet och inte är kapabla att sätta gränser för oss själva – hur ska vi då kunna göra det för våra barn? Med grova penseldrag är det som att be en riktigt full person avgöra om hens vän är tillräckligt nykter för att köra hem. Precis. Ingen lyckad ekvation.

Så när vuxnas sociala kompetens krymper, moget gränssättande är frånvarande och konflikträdslan styr – vem hjälper då nästa generation att sätta gränser för skärmanvändande? Hur kan vi hjälpa oss själva redan idag?

Hur kan vi tillsammans se till att vår sociala kompetens inte går förlorad?

Se hela klippet här »

TV4

Vad gör du när alla andra kör i 180 km/h?

Att komma hem från en intensiv arbetsdag är lite som att svänga in på en landsväg från motorvägen. Du går från 120 kilometer i timmen till bara 90.  Det är inte så ”bara” med 90 kilometer i timmen. Det är en relativt snabb hastighet som tar dig framåt och till och med dit du ska så småningom. 90 kilometer i timmen får jobbet gjort genom att ta dig från punkt a till punkt b. Men det känns plötsligt så långsamt.

Du körde precis i 120 kilometer i timmen och det gjorde alla andra runt dig också. Dessutom fanns det de som körde om dig. Som körde i kanske 140, 150 eller 160 kilometer i timmen. Som fick dig att känna dig långsam även på motorvägen. Då känns 90 plötsligt rätt futtigt.

Vi är flockdjur. Vi kan inte låta bli att jämföra med andra eller relatera våra liv med deras. Att bryta mot det gemensamma mönstret är inte bara svårt på ett intellektuellt plan. Det gör ont i kroppen. Det går emot vår magkänsla. Om alla andra runt mig kör i 180 kilometer i timmen och jag är den enda som kör enligt hastighetsbegränsningen så kommer jag till slut börja fundera på om jag läst fel eller om det är något fel på mig som kör så långsamt.

Att då lägga ifrån sig mobiltelefonen när alla andra går runt med den i handen, har den framme på bordet under lunchen och tar med den på toaletten är inte helt lätt. Det handlar inte bara om att du själv börjar hantera din mobiltelefon på ett medvetet plan utan också att du kan behöva börja umgås med andra som vill hitta en nykterhet i sin teknikanvändning. Annars blir hela livet en kamp mot flockens beteenden. Ett ständigt socialt visselblåseri som kommer lämna dig ensam och trött.

Det kanske är dags att omge dig oftare med människor som också vill lämna ifrån sig mobilen då och då. Berätta för din familj vad du behöver för att hitta lugn. Uppmuntra deras nyktra användande av mobiler, datorer och elektronik. Hitta sätt och rutiner som funkar för er och bygg upp en harmoni i varandra. Inte för att göra slut med tekniken. Inte för att dissa tekniken. Utan för att hitta ett förhållningssätt till den som är hållbart och ansvarsfullt.

/ Navid