Kommunikativ kris: vi håller på att förlora vår sociala kompetens

Precis nu i skrivande stund befinner jag mig på ett café i centrala Malmö. Det är eftermiddag i november och löven signar sakta ner utanför fönstret och det börjar mörkna så smått. En perfekt stund för kvalitetstid kring en varm kopp kaffe och varma bullar. Kring bordet bredvid mitt sitter ett sällskap på två vuxna och två barn. Jag gissar att det är mor- eller farföräldrar med sina två barnbarn; två pojkar i åttaårsåldern. Det jag lägger märke till först är att det ligger tre mobiler på bordet varav två av dem används. Pojkarna stödjer sina huvuden i handflatorna och scrollar planlöst på varsin lysande skärm. De orkar inte ens hålla i telefonerna. De bara ligger där på bordet mellan orörda bullar och rykande koppar. På den tredje telefonen vilar kvinnans hand tungt. Den är inte påslagen. Hon ska inte plocka upp den. Hon håller bara sin hand på den. Som om du skulle hålla din hand över din partners lår eller lägga en tröstande hand på ett barns axel. Så vilar hennes hand över telefonens skinnklädda skal. Det ser nästan ut som att hon är rädd för att den ska springa iväg. Jag stirrar på scenen bredvid mig och vaknar till ur mina tankar först när baristan fräser ut het ånga ur kaffemaskinen bakom min rygg. Jag hoppar till och blir självmedveten och slutar stirra.

”Vi tittar i telefonen 200 gånger om dagen, 45 sekunder varje gång. Det är 2 timmar och 15 minuter varje dag. 16 timmar i veckan: vi tittar i telefonen i två hela arbetsdagar varje vecka. Det är betydligt mer tid än man tillbringar med sin partner eller sina barn.” – Henrik Fexeus

Jag vet ingenting om dessa personer som sitter bredvid mig. Jag vet inte vilken dag de har bakom sig.Jag vet inte vilken vecka de har framför sig eller hur deras familjesituation ser ut. Jag kan aldrig döma dem som individer för deras mobilvanor men däremot kan jag reagera på det fenomen deras beteende symboliserar just där och då. Det fick mig att bli så illa berörd. Det enda jag ser är tre personer som försöker fika tillsammans men som till synes har glömt hur man gör. Ingen säger ett ord förutom mannen som gör några tappra försök att mumla ut några knappt hörbara fraser. Kvinnan hummar tillbaka och pojkarna tittar inte ens upp från skärmarna när de får en fråga. Det slutar med att pojkarna reser sig upp, tar med sina telefoner och säger ”vi går ut och sätter oss så länge” och lämnar bordet utan att se upp på kvinnan och mannen.

Henrik Fexeus, författare och expert på kroppsspråk var med i TV4 Nyhetsmorgon förra veckan och pratade om att vi människor, i takt med att vår digitala kommunikation ökar, får en minskad förmåga att förstå varandra i verkliga möten. Han  berättar att människan håller på att förlora sin sociala kompetens.

Jag anar vad du tänker och svaret är nej, jag kan inte skylla allt på ”den ständiga uppkopplingen” när det kommer till barns mobilvanor. Just när det kommer till barn är detta uppenbart en fråga om huruvida de vuxna tar sitt ansvar och sätter gränser när det kommer till skärmtid. Men när vi vuxna är så fast i skärmberoendet och inte är kapabla att sätta gränser för oss själva – hur ska vi då kunna göra det för våra barn? Med grova penseldrag är det som att be en riktigt full person avgöra om hens vän är tillräckligt nykter för att köra hem. Precis. Ingen lyckad ekvation.

Så när vuxnas sociala kompetens krymper, moget gränssättande är frånvarande och konflikträdslan styr – vem hjälper då nästa generation att sätta gränser för skärmanvändande? Hur kan vi hjälpa oss själva redan idag?

Hur kan vi tillsammans se till att vår sociala kompetens inte går förlorad?

Se hela klippet här »

TV4

Vad gör du när alla andra kör i 180 km/h?

Att komma hem från en intensiv arbetsdag är lite som att svänga in på en landsväg från motorvägen. Du går från 120 kilometer i timmen till bara 90.  Det är inte så ”bara” med 90 kilometer i timmen. Det är en relativt snabb hastighet som tar dig framåt och till och med dit du ska så småningom. 90 kilometer i timmen får jobbet gjort genom att ta dig från punkt a till punkt b. Men det känns plötsligt så långsamt.

Du körde precis i 120 kilometer i timmen och det gjorde alla andra runt dig också. Dessutom fanns det de som körde om dig. Som körde i kanske 140, 150 eller 160 kilometer i timmen. Som fick dig att känna dig långsam även på motorvägen. Då känns 90 plötsligt rätt futtigt.

Vi är flockdjur. Vi kan inte låta bli att jämföra med andra eller relatera våra liv med deras. Att bryta mot det gemensamma mönstret är inte bara svårt på ett intellektuellt plan. Det gör ont i kroppen. Det går emot vår magkänsla. Om alla andra runt mig kör i 180 kilometer i timmen och jag är den enda som kör enligt hastighetsbegränsningen så kommer jag till slut börja fundera på om jag läst fel eller om det är något fel på mig som kör så långsamt.

Att då lägga ifrån sig mobiltelefonen när alla andra går runt med den i handen, har den framme på bordet under lunchen och tar med den på toaletten är inte helt lätt. Det handlar inte bara om att du själv börjar hantera din mobiltelefon på ett medvetet plan utan också att du kan behöva börja umgås med andra som vill hitta en nykterhet i sin teknikanvändning. Annars blir hela livet en kamp mot flockens beteenden. Ett ständigt socialt visselblåseri som kommer lämna dig ensam och trött.

Det kanske är dags att omge dig oftare med människor som också vill lämna ifrån sig mobilen då och då. Berätta för din familj vad du behöver för att hitta lugn. Uppmuntra deras nyktra användande av mobiler, datorer och elektronik. Hitta sätt och rutiner som funkar för er och bygg upp en harmoni i varandra. Inte för att göra slut med tekniken. Inte för att dissa tekniken. Utan för att hitta ett förhållningssätt till den som är hållbart och ansvarsfullt.

/ Navid