Sydsvenskan: ”Tyst promenad med stärkta sinnen”

Onsdag kväll på Malmöfestivalen och jag ger mig ut på ett ovanligt uppdrag. Jag går en tyst, långsam promenad genom Malmö med företaget Oas. Istället för att fråga andra om deras upplevelser, som jag brukar, får jag vända mig till mina egna.

Text: Sara Wizén
Bild: Hussein El-Alawi

Det är ett år sedan jag flyttade till Malmö. Jag tror aldrig att jag promenerat planlöst, jag har alltid ett mål. Nu hittar jag oftare utan karta än med, men mobilen finns alltid nära till hands ändå, och slukar mycket uppmärksamhet.

Lite information har jag innan jag beger mig till Berghults trädgård. Det står att deltagarna ska få uppleva Malmös stadskärna med stärkta sinnen. Företaget Oas hjälper till ”att hitta ett hållbart förhållningssätt till den digitala och sociala kommunikation och stress som omger oss på fritiden, på stan, på jobbet och genom Internet och media.” Perfekt, tänker jag.

Jag och fotograf Hussein El-Alawi letar förgäves efter en folksamling bredvid kasinot. Vi stöter på några andra som också letar efter den tysta promenaden. De berättar att de sett en sådan förut, ett hundratal personer var det då.

Vi ställer oss på bron och ser fyra personer som går mycket långsamt. Vi rusar dit. Jag går fram till kvinnan som jag misstänker är från Oas, sätter ett finger framför munnen och ”går” med armarna. Hon nickar och vi slår följe.

När vi går längs trottoaren på Stora Nygatan känner jag mig stressad. Vi går så långsamt, som på museum, och folk måste gå om oss. Jag hatar att vara i vägen. Jag tänker att det är tur att vi inte är ett hundratal. Jag tänker att det nog inte är meningen att jag ska bli stressad. Jag tänker att vi inte kommer hinna se så mycket om vi ska gå i den här takten.
På Gustav Adolfs torg myllrar det av folk kring matstånden och borden intill. Några står och grillar kött och majskolvar och musik strömmar ur deras högtalare. Dofterna från de olika köken avlöser varandra.

Vi anpassar oss efter ytan, när det är mycket folk går vi på led, när det finns mer utrymme sprider vi ut oss. Jag letar efter blickar på oss, men med egna mål i sikten verkar festivalbesökarna obrydda. När vi kommer ner mot Lilla torg verkar folk mer nyfikna, de sitter på uteserveringarna och har tid att se sig omkring.

Ungefär femtio minuter tar det att komma tillbaka till Kungsparken. Aldrig har jag gått så kort på så lång tid. Men stressen från promenadstarten har ersatts av ett lugn.

Sinnena fick vakna, och jag har tagit in fler intryck än när jag rusar i vardagen medan jag komponerar ett textmeddelande i mobilen.

FAKTA: Det här är Oas
Ett Malmöbaserat, politiskt och religiöst obundet, företag som bland annat anordnar tysta afterworks. Vill ge människor ett sundare skärmliv för att få oss att må bättre.
Baserar sitt arbete på forskning och statistiska underlag för psykisk och fysisk hälsa.


Vissa svischar förbi på cykel medan andra långsamt sätter en fot framför den andra. Fem är vi när vi börjar gå, men fyra är vi som kommer tillbaka till Kungsparken.

Jag får trots allt lyssna till de andra deltagarnas erfarenheter när promenaden avslutats. ”När sinnet är ockuperat tror jag att man tjattrar på mer, utan att något vettigt egentligen blir sagt” säger Åsa Leijon som gillar att praktisera mindfulness.

Mindcation med OAS och TUI

Peppen är stor! Det är med glädje vi kan meddela att OAS ska skapa en ”mindcation” med TUIs personal i Stockholm denna vecka!

Hur kan vi välja tekniken istället för att den väljer oss? Hur kan vi skapa medveten skärmtid? Och vad händer med din hjärna, tid och relationer när du ger dig själv tid för återhämtning? OAS drar upp till Stockholm i veckan för att leda TUIs personal i en sk. ”mindcation”.

Syftet med detta är att skapa en unik upplevelse för TUIs personal där de börjar lyfta frågorna om life balance kopplat till uppkoppling/avkoppling. En semester från skärmar, snabba stimuli och digital stress, helt enkelt. Så kul uppdrag och så fantastiskt viktigt!

I TUIs hållbarhetsstrategi är en av huvudpunkterna Branschförebilder. Där står det bland annat att ”Vår roll i att driva hållbar turism är att hjälpa våra leverantörer och kunder att bli bättre, men också att påverka hela vår bransch mot ett mer hållbart sätt att arbeta.” 

Vi skulle absolut vilja påstå att bara genom att lyfta samtalet om work life balance och personalvård kopplat till vikten av att vårda sin tid, både under och utanför arbetstid för dem i denna riktning med bravur. Och att ta semester från skärmarna är en väldigt bra början.

TUI – här kommer vi!

Psst! Notera att detta inte är ett öppet event utan ett företagsevent exklusivt för TUIs personal. Vi ville bara dela vår pepp över uppdraget 🙂

Vill du att vi kommer till ditt företag och skapar en tyst AW, håller en föreläsning eller varför inte – kombinerar dessa två som vi ska göra på TUI – läs mer och boka din OAS här.

Tyst afterwork: ”Till sist har jag inga tankar”

Sydsvenskan 18 januari 2018: Några stannade i en timme, de flesta i två. När de kom ut från Malmös första tysta afterwork talade de lågmält och lovordade initiativtagarna.

Niklas Hellgren går ut ur rummet och ger Navid Modiri en kram.
– Jag var skeptisk, jag gör varken yoga eller meditation. Och första halvtimmen var tuff. Men sedan lossnade det. Jag släppte tankarna. Just nu har jag inga tankar. Så skönt.
Han pratar långsammare än han brukar.

Andra är ännu kvar inne i rummet bakom glasväggarna där det varit tyst i snart två timmar. Mobiler och datorer är avstängda och samtal bannlysta. De sitter på trappavsatser och ligger på den bruna heltäckningsmattan på golvet. I mitten står en skål med pärlor i många färger.

– Jag försökte ta med mig ett ritblock in. Men det fick jag inte. De sa att man kunde göra något med pärlor men att man sedan skulle riva itu det. Det handlar väl om att att man ska släppa taget, säger han.

Vid ett bord i baren utanför sitter Caroline Olsson med eftertankar. Hon beskriver det som om tiden saktat in.
– Det blir ärligt och avklätt, man tar av sig lager för lager och når skön balans. Jag tänker snabbt i vanliga fall, men det här saktar ner mina tankar. Jag får möjlighet att tänka en tanke åt gången, sedan blir det mellanrum mellan tankarna och till slut har jag inga tankar. Det ger en möjlighet att vara i nuet.

Hon tror att de som kom hit den här första kvällen har börjat jobba med sig själva, är öppna och inte dömande. Själv drabbades hon förra sommaren av utmattningssymptom och började reflektera över vad människor kan göra för att motverka stress. Hon ska försöka få med sig kollegor från banken nästa gång.

– Om jag hade varit egen företagare så skulle jag haft detta för medarbetarna. Tänk att börja arbetsdagen utifrån acceptans och stillhet. Då tror jag medarbetarna blir mer produktiva och samarbetar bättre.

Mats Weman trillade in på nedkopplad afterwork efter en stressig dag som projektledare på SVT där en deadline för ett program börjar närma sig. Han registrerade varken vem mer som satt där inne eller hur många de var. Han fokuserade direkt på sina egna tankar.
– Det här var en droppe meditation i vardagen. Ett sätt att få lite andligt utrymme efter jobbet. Jag känner att jag kommer att cykla långsammare hem, säger han.

Victoria Palm från företaget Oas, som jobbar med att genom tystnad och nedkoppling minska stress och öka kreativitet, och har ordnat ”Off the work” är nöjd. Tillsammans med partnern Navid Modiri planerar hon ytterligare tre tillfällen i vår.
– Jag är imponerad av alla som kom hit och tog sig den här stunden. Jag är stolt över mig själv och över de andra.

Text: Jessica Ziegerer
Bild: Hussein El-alawi

Har vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen?

Vissa dagar när vi kommer hem brukar vi sätta våra mobiltelefoner på ljudlös och lägga dem i mobildagiset i hallen. Ett mobildagis är en liten låda där du lämnar din telefon så att den kan umgås i tystnad med andra telefoner. Ibland sitter någon av oss med mobilen i soffan och kollar sociala medier. Blicken är borta, nacken spänd, fingrarna leker på skärmen.

Ingen av oss skulle ta med telefonen till matbordet i köket. Så fort det ligger en mobil på bordsskivan är det någon som plockar bort den. Ibland sitter vi tysta innan vi börjar äta middag och andas gemensamt några gånger innan vi greppar besticken. För att komma ikapp oss själva, landa i stolen innan vi börjar äta tillsammans.

Ett par gånger har vi ätit frukost i total tystnad. Det var lite utmanande de första två tre minuterna men sen var det som ett mjukt täcke som lade sig ovanför och runt oss. Några av våra vänner brukar lägga ifrån sig sina mobiltelefoner i mobildagiset när de är hemma hos oss. Vissa av dem säger att det är utmanande. Andra säger att de har längtat efter just det.

”Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck.”

Att stänga av telefonen, datorn, jobbet. Att sitta ner i lugn och ro och äta tillsammans, prata länge och se varandra i ögonen. Inte vara rädda för att någon ska plocka upp telefonen, kolla mailen eller scrolla planlöst i flödet. Att kunna vara tillsammans och känna att alla verkligen är där.

Det kan låta som att jag har mitt digitala pundande under kontroll och vet exakt vad jag sysslar med. Tvärtom. Jag är livrädd för tystnad, tomhet och tristess. Det är en av de största utmaningarna i mitt liv. Jag tänker på det, pratar om det och skriver om det varje dag.

Ända sedan jag kan minnas har jag känt ett rastlöst kliande i min kropp. Som att jag inte trivs i min egen närvaro. Att jag måste göra någonting, bort från något, åtgärda något. Jag har försökt bedöva den kliande känslan med jobb, socker, tv-serier, nikotin, alkohol, mat, träning, sex och de senaste tio åren också med digital uppkoppling. Kicken i att se antalet likes och kommentarer öka på ett inlägg. Adrenalinpåslaget i att öppna mailen och se att hundratals människor vill nå mig. Och scrollandet. Det eviga mållösa scrollandet.

Vissa dagar känns kroppen lite lugnare. Jag behöver inte kolla sociala medier så fort jag vaknar. Jag behöver inte sätta på telefonen. Eller öppna laptoplocket. Jag tänder levande ljus och tar fram en bok. Sätter på instrumental pianomusik och kokar en kopp kaffe. Öppnar dörren ut mot gatan, sätter mig till rätta i soffan och kallar upp min hund bredvid mig. Kliar honom i nacken och ser de långfransade ögonlocken i hans fluffiga ansikte sakta falla ihop. Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck. Plötsligt känner jag mig hållen av någonting eller någon. Oensam. Som att det finns något större som håller mig om ryggen. Som säger att det är okej att bara vara här. Oavsett likes, antal obesvarade mail, upptagna Googlekalendrar eller vibrerande smartphones som ingen plockar upp. Det finns något mer. Något som överträffar det.

Och det är i tystnaden som jag börjar känna igen. Jag blir medveten om nyanser i min kropp. Jag kan känna dofter, smaker, förnimmelser mot huden. Det är i tystnaden och tomheten som jag märker att jag är trygg nog att låta de stora känslorna komma upp. Och då kommer de: tröttheten, sorgen, smärtan, tomheten, meningslösheten. Allt sånt som jag har sprungit ifrån, gjort mig upptagen ifrån, bedövat mig ifrån.

Och ibland undrar jag. Om vi inte hinner känna de stora djupen för att vi gjort oss upptagna. Eller att vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen.

/ Navid

Lyssna på Tankar för dagen: Navid Modiri – digital tystnad »


Bild: Jonas Abramsson

Jag lämnar datorn hemma som en riktig rebell

De senaste dagarna har jag gjort något som jag har tänkt att jag både vill och borde göra länge: jag har lämnat datorn på kontoret. Låst in min laptop i ett litet skåp på det nya rummet jag hyr mitt i staden. När jag kommer hem så kommer jag hem.

Jag stänger av telefonen. Stänger ner alla fönster på min dator. Klickar i ”Fokus-läget” i Microsoft Word. Sätter på instrumental pianomusik på Spotify.

Sedan sätter jag mig och skriver.

Hjärnan är som en snöglob som ett rastlöst barn har skakat i flera dygn. Det tar några minuter innan snön inuti den lilla glaskupan lägger sig. Tunga snöflingor som landar på den lilla gråmålade plastmarken. När vattnet blir allt klarare uppenbarar sig konturerna av ett hus, en snögubbe, en liten flicka som står med en snöboll i handen. När hjärnan slutar lyssna in alla hörselintryck, alla synintryck, allt som brusar och susar runt våra stackars skallar dagligen, så hör du konturerna av dina egna tankar igen.

”Jag stänger av, skapar fokus, bjuder in hjärnan till ro.”

Det har gått 34 år nu och jag har gjort några varv under stjärnorna. Jag vet vad som funkar och vad som inte funkar. De senaste dagarna har jag gjort något som jag har tänkt att jag både vill och borde göra länge: jag har lämnat datorn på kontoret. Låst in min laptop i ett litet skåp på det nya rummet jag hyr mitt i staden. När jag kommer hem så kommer jag hem. Jag stänger av, skapar fokus, bjuder in kroppen till vila. Sen lägger jag mig ner och tar en tupplur på min spikmatta. Känner mig som Skalman i Bamse. Uppfinnarsköldpaddan som har en klocka som påminner honom om att äta, sova, dricka vatten, vila. Jag älskar den typen av påminnelser. Som hjälper mig med ett ramverk för vardagen. En struktur som får mig att må bra. Påminnelser om att dricka vatten, äta bra, träna, vila, stänga av, hitta fokus och lugn.

Och jag tror inte jag är ensam. Jag tror att du som läser kan känna igen vissa delar av det jag skriver. Kanske dina rutiner ser ut på ett annat sätt. Kanske du har andra behov. Men du känner igen känslan av att skallen blir ett osorterat kaos av allt och alla du träffar på en dag. Av allt du ser, läser, hör, tar in via nyheter, sociala medier, jobb, sociala relationer. Att bara gå runt i en vanlig svensk stad bombarderar oss med tusentals intryck på en dag. Så jag är nyfiken på hur du gör för att stänga ner.

Vad har du för rutiner?
Vad påminner du dig själv om?
Hur gör du för att hitta lugn?

Tips:

Spellistan Peaceful Piano på Spotify »

Omm Writer – ett fokuserat skrivverktyg som hjälper dig att hitta ro i skrivandet »

/ Navid