Har vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen?

Vissa dagar när vi kommer hem brukar vi sätta våra mobiltelefoner på ljudlös och lägga dem i mobildagiset i hallen. Ett mobildagis är en liten låda där du lämnar din telefon så att den kan umgås i tystnad med andra telefoner. Ibland sitter någon av oss med mobilen i soffan och kollar sociala medier. Blicken är borta, nacken spänd, fingrarna leker på skärmen.

Ingen av oss skulle ta med telefonen till matbordet i köket. Så fort det ligger en mobil på bordsskivan är det någon som plockar bort den. Ibland sitter vi tysta innan vi börjar äta middag och andas gemensamt några gånger innan vi greppar besticken. För att komma ikapp oss själva, landa i stolen innan vi börjar äta tillsammans.

Ett par gånger har vi ätit frukost i total tystnad. Det var lite utmanande de första två tre minuterna men sen var det som ett mjukt täcke som lade sig ovanför och runt oss. Några av våra vänner brukar lägga ifrån sig sina mobiltelefoner i mobildagiset när de är hemma hos oss. Vissa av dem säger att det är utmanande. Andra säger att de har längtat efter just det.

”Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck.”

Att stänga av telefonen, datorn, jobbet. Att sitta ner i lugn och ro och äta tillsammans, prata länge och se varandra i ögonen. Inte vara rädda för att någon ska plocka upp telefonen, kolla mailen eller scrolla planlöst i flödet. Att kunna vara tillsammans och känna att alla verkligen är där.

Det kan låta som att jag har mitt digitala pundande under kontroll och vet exakt vad jag sysslar med. Tvärtom. Jag är livrädd för tystnad, tomhet och tristess. Det är en av de största utmaningarna i mitt liv. Jag tänker på det, pratar om det och skriver om det varje dag.

Ända sedan jag kan minnas har jag känt ett rastlöst kliande i min kropp. Som att jag inte trivs i min egen närvaro. Att jag måste göra någonting, bort från något, åtgärda något. Jag har försökt bedöva den kliande känslan med jobb, socker, tv-serier, nikotin, alkohol, mat, träning, sex och de senaste tio åren också med digital uppkoppling. Kicken i att se antalet likes och kommentarer öka på ett inlägg. Adrenalinpåslaget i att öppna mailen och se att hundratals människor vill nå mig. Och scrollandet. Det eviga mållösa scrollandet.

Vissa dagar känns kroppen lite lugnare. Jag behöver inte kolla sociala medier så fort jag vaknar. Jag behöver inte sätta på telefonen. Eller öppna laptoplocket. Jag tänder levande ljus och tar fram en bok. Sätter på instrumental pianomusik och kokar en kopp kaffe. Öppnar dörren ut mot gatan, sätter mig till rätta i soffan och kallar upp min hund bredvid mig. Kliar honom i nacken och ser de långfransade ögonlocken i hans fluffiga ansikte sakta falla ihop. Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck. Plötsligt känner jag mig hållen av någonting eller någon. Oensam. Som att det finns något större som håller mig om ryggen. Som säger att det är okej att bara vara här. Oavsett likes, antal obesvarade mail, upptagna Googlekalendrar eller vibrerande smartphones som ingen plockar upp. Det finns något mer. Något som överträffar det.

Och det är i tystnaden som jag börjar känna igen. Jag blir medveten om nyanser i min kropp. Jag kan känna dofter, smaker, förnimmelser mot huden. Det är i tystnaden och tomheten som jag märker att jag är trygg nog att låta de stora känslorna komma upp. Och då kommer de: tröttheten, sorgen, smärtan, tomheten, meningslösheten. Allt sånt som jag har sprungit ifrån, gjort mig upptagen ifrån, bedövat mig ifrån.

Och ibland undrar jag. Om vi inte hinner känna de stora djupen för att vi gjort oss upptagna. Eller att vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen.

/ Navid

Lyssna på Tankar för dagen: Navid Modiri – digital tystnad »


Bild: Jonas Abramsson

Kommunikativ kris: vi håller på att förlora vår sociala kompetens

Precis nu i skrivande stund befinner jag mig på ett café i centrala Malmö. Det är eftermiddag i november och löven signar sakta ner utanför fönstret och det börjar mörkna så smått. En perfekt stund för kvalitetstid kring en varm kopp kaffe och varma bullar. Kring bordet bredvid mitt sitter ett sällskap på två vuxna och två barn. Jag gissar att det är mor- eller farföräldrar med sina två barnbarn; två pojkar i åttaårsåldern. Det jag lägger märke till först är att det ligger tre mobiler på bordet varav två av dem används. Pojkarna stödjer sina huvuden i handflatorna och scrollar planlöst på varsin lysande skärm. De orkar inte ens hålla i telefonerna. De bara ligger där på bordet mellan orörda bullar och rykande koppar. På den tredje telefonen vilar kvinnans hand tungt. Den är inte påslagen. Hon ska inte plocka upp den. Hon håller bara sin hand på den. Som om du skulle hålla din hand över din partners lår eller lägga en tröstande hand på ett barns axel. Så vilar hennes hand över telefonens skinnklädda skal. Det ser nästan ut som att hon är rädd för att den ska springa iväg. Jag stirrar på scenen bredvid mig och vaknar till ur mina tankar först när baristan fräser ut het ånga ur kaffemaskinen bakom min rygg. Jag hoppar till och blir självmedveten och slutar stirra.

”Vi tittar i telefonen 200 gånger om dagen, 45 sekunder varje gång. Det är 2 timmar och 15 minuter varje dag. 16 timmar i veckan: vi tittar i telefonen i två hela arbetsdagar varje vecka. Det är betydligt mer tid än man tillbringar med sin partner eller sina barn.” – Henrik Fexeus

Jag vet ingenting om dessa personer som sitter bredvid mig. Jag vet inte vilken dag de har bakom sig.Jag vet inte vilken vecka de har framför sig eller hur deras familjesituation ser ut. Jag kan aldrig döma dem som individer för deras mobilvanor men däremot kan jag reagera på det fenomen deras beteende symboliserar just där och då. Det fick mig att bli så illa berörd. Det enda jag ser är tre personer som försöker fika tillsammans men som till synes har glömt hur man gör. Ingen säger ett ord förutom mannen som gör några tappra försök att mumla ut några knappt hörbara fraser. Kvinnan hummar tillbaka och pojkarna tittar inte ens upp från skärmarna när de får en fråga. Det slutar med att pojkarna reser sig upp, tar med sina telefoner och säger ”vi går ut och sätter oss så länge” och lämnar bordet utan att se upp på kvinnan och mannen.

Henrik Fexeus, författare och expert på kroppsspråk var med i TV4 Nyhetsmorgon förra veckan och pratade om att vi människor, i takt med att vår digitala kommunikation ökar, får en minskad förmåga att förstå varandra i verkliga möten. Han  berättar att människan håller på att förlora sin sociala kompetens.

Jag anar vad du tänker och svaret är nej, jag kan inte skylla allt på ”den ständiga uppkopplingen” när det kommer till barns mobilvanor. Just när det kommer till barn är detta uppenbart en fråga om huruvida de vuxna tar sitt ansvar och sätter gränser när det kommer till skärmtid. Men när vi vuxna är så fast i skärmberoendet och inte är kapabla att sätta gränser för oss själva – hur ska vi då kunna göra det för våra barn? Med grova penseldrag är det som att be en riktigt full person avgöra om hens vän är tillräckligt nykter för att köra hem. Precis. Ingen lyckad ekvation.

Så när vuxnas sociala kompetens krymper, moget gränssättande är frånvarande och konflikträdslan styr – vem hjälper då nästa generation att sätta gränser för skärmanvändande? Hur kan vi hjälpa oss själva redan idag?

Hur kan vi tillsammans se till att vår sociala kompetens inte går förlorad?

Se hela klippet här »

TV4

Och därför väljer jag att älska mig själv varje dag…

Förlåt. Jag kan bara säga förlåt. Förlåt till mig själv och förlåt till dig. Förlåt för att jag inte såg dig. Förlåt för att jag inte såg mig. Förlåt för att jag inte tog ansvar för mig, för dig, för oss. Förlåt för att jag krossade ditt hjärta. Och förlåt, mitt eget hjärta, för att jag krossade dig. Igen. Och igen. Och igen. Och alla beslut som fattades i rädsla och sorg grundade i stress och oro. Förlåt för alla dumma beslut jag tog den våren, sommaren, hösten och vintern. Och året därefter. Förlåt för att jag inte vågade stå stadigt för oss. Förlåt min kropp, förlåt min hälsa, förlåt min självkänsla.

Förlåt för gränserna jag aldrig satte.
Förlåt för att jag lät stressen ta över.

Det sägs att kroppens celler förnyas vart sjunde år. Varför känns då ärren så närvarande fortfarande? Det är någonting i mig som aldrig glömmer. Kalla det vad du vill, men minnen och känslor finns kvar. Och rädslan att falla tillbaka.

Det ordet, alltså.
Falla.
Som om det inte är någonting jag bestämmer över själv.
En passiv person som bara faller. Jag antar att det är där rädslan sitter; att jag ska glömma hur jag sätter gränser. Att jag ska glömma att vara snäll mot mig själv.

När jag pratade med en vän från studietiden förra veckan sa hon någonting som fick mig att känna mig både sorgsen men även otroligt tacksam. Hon sa: ”Men Victoria. Du var ju helt utbränd, sönderjobbad och trasig…”

Ingen som stod mig nära under den tiden i mitt liv har tidigare bekräftat min upplevelse. Jag har pratat om den tiden men allting har ändå känts som en dröm. Jag studerade, jobbade ideellt, frilansade, gick in och ut ur förhållanden, bytte bostäder, gick upp i vikt, bloggade, festade, pendlade ner till Skåne var och varannan helg och jag sa aldrig nej. Jag rusade rakt in i alla väggar jag hade runt mig. Jag fullföljde utbildningen och lät livet rulla på. Destruktiva beteenden och en ständig flykt styrde mitt liv under så många år. Jag sårade många människor och någonstans djupt inom mig själv sårade jag mig själv grovt varje dag. Hur många är vi inte som har levt eller lever såhär just i detta nu? Vi stannar inte upp. Vi andas inte. Vi känner inte livet när det händer här och nu. Vi fattar beslut i stress, rädsla och oro. Vi försummar det som finns framför oss. Vi blir lidande. Våra nära och kära blir lidande.

Avsaknaden av gränser, en vilja att vara alla till lags, en vilja att vilja fixa och lösa allting. Att hålla sig uppdaterad, online, följa trender, leverera på jobbet, aldrig säga nej till en inbjudan, swipa fram nästa stora kärlek.

Känselspröt som alltid är riktade mot omgivningen för att reagera men aldrig inåt för att agera.

Jag kan och vill inte ändra det som varit men jag kan inte annat än att jobba för att jag aldrig, aldrig, aldrig ska finna mig själv på den platsen igen.

Så, hej mitt framtida jag.
Jag vill älska mig själv mer, för dig.

Jag vill stå upp för mig själv mer, för dig.
Jag vill uppskatta mig själv mer, för dig.
Jag vill omfamna min skam med kärlek, för dig.
Jag vill vara mer snäll mot mig själv, för dig.
Jag vill stå upp för mina gränser mer, för dig.
Jag vill slita mig från alla påhittade måsten, för dig.
Jag vill stänga ner tekniken mer ofta, för dig.
Jag vill ta hand om min kropp och hälsa, för dig.
Jag vill leta efter lugn och ro, för dig.
Jag vill agera och inte reagera, för dig.
Jag vill stå stadigt i mina åsikter, för dig.
Jag vill skapa mer med mina händer, för dig.
Jag vill öppna mitt hjärta för det som utmanar mig, för dig.
Jag vill vara mer sårbar inför det jag inte vet, kan eller är stolt över, för dig.

Så ja, mitt gamla jag, jag förlåter dig.
Jag vet att du gjorde det du var kapabel till just där och då.
Jag vet att du gjorde så gott du kunde.
Du är värd så mycket kärlek, stabila fötter, ett starkt hjärta och en stadig blick.
Och jag kan ge detta till dig nu.

Vi har alla våra tuffa dagar, det kommer inte alltid vara lätt.
Men jag ber inte om lätt för jag ska hålla om dig, förlåta dig och tacka dig.
För jag tänker inte falla som en passiv åskådare – jag ska stå stadigt.
För oss.

Vad händer när vi äter frukost i tystnad?

Fönstret är öppet ut mot gården. Ljudet av vinden i träden och avlägsna skratt och skrik från barnen som jagar varandra på gräsmattorna nedanför. Vi äter frukost i det ljusa köket och solen drar med sina långa smala fingrar över väggar och krukväxter. Det brinner några stearinljus på skärbrädor, bänkskivor och fönsterbrädor. Det enda ljudet som hörs i köket är kroppar som rör sig, händer som rör vid bestick och den spröda skorpan av bröd som går sönder mot tänderna. Jag önskar att jag kunde säga att det var en vanlig torsdagsmorgon hemma hos oss i Malmö men då hade jag ljugit. Jag önskar att jag kunde säga att det känns helt naturligt och avslappnat att äta frukost tillsammans i total tystnad men det vore inte sant. Det är både kul och jobbigt.

 
Utmanande och tankeväxande. Vi lämnade fönstret öppet och något ovanligt vackert flög in. Tystnaden är en finurlig liten fågel.
 
Idén till att äta frukost i tystnad fick jag när vi var på den participatoriska* och medskapande festivalen The Borderland i Danmark som några vänner till mig har startat. Det är en festival inspirerat av Burning man, en festival med ungefär 80.000 deltagare från hela världen som skapas under en vecka i Nevadaöknen varje år. The Borderland bygger på samma principer av utforskande och ifrågasättande av idéer och normer som Burning man men istället för 80.000 människor i öknen i Usa så är det 2000 i ett kalkbrott i Danmark.
 
Under en av middagarna i vårt gemensamma camp på The Borderland så bjöd min vän Jesper in till att äta tillsammans i tystnad. Jag tyckte det var en fantastiskt idé när han sa det men så fort vi slutade prata märkte jag att en rad händelser inträffade inuti mig:
 
1. Den dömande och tyckande rösten jag brukar kalla för Recensenten dök upp och började ha åsikter om allt och alla.
 
2. Jag började ”kolla till” och ta ansvar för alla runt mig så att de inte skulle tycka att det var för jobbigt, pinsamt eller för utmanande med tystnaden.
 
3. Jag ville få ögonkontakt och le mot de runt mig för att visa att jag var okej, att de var okej och att allt var okej.
 
4. Jag hade svårt att veta var jag skulle göra av mina kroppsdelar. Ryggen värkte, armarna och benen blev 7 år gamla och rastlösa av att bara existera tillsammans och munnen blev torr och ”smackig”.
 
5. Jag undrade hur lång tid det hade gått. Och sen efter en stund hur lång tid det hade gått. Och sen efter två sekunder till så undrade jag hur lång tid det hade gått igen.
 

Samma sak händer när vi äter tyst frukost hemma i vårt kök några veckor senare men i lite mindre skala. Jag är inte lika rastlös i lemmarna, brusig i kroppen och tyckande i huvudet men det finns där. Som att tystnad är en muskel och jag precis har börjat gå till gymmet. Alla andra känns vältränade, vet hur maskinerna funkar och gör sin grej medan jag snubblar upp på en crosstrainer och börjar trampa baklänges.

Fler och fler forskare pekar på vikten av att tillåta och göra plats för tystnad både på arbetsplatser, i hemmet, under träning och tillsammans med andra. När vi är tysta och låter det vara tyst omkring oss så vilar vi inte bara hjärnan, kroppens responsiva mekanismer och våra ansiktsmuskler. Vi gör också plats för hjärnan att odla nya hjärnceller, för vår kognition att låta tankarna få plats och att tänka en tanke i flera varv och ner i djup istället för att bara möta den på ytan och för de delar av vår hjärna som används för att lyssna och socialisera att vila och bygga upp ny energi och kapacitet.

Det handlar inte bara om att hjälpa människor ut ur utbrändhet eller social overload utan också om att förebygga den typen av psykisk ohälsa och destruktiv arbetskultur redan innan den inträffar.

Enligt flera undersökningar i svenska skolor menar majoriteten av niondeklassarna att deras största utmaning i klassrummet är att hitta fokus eftersom det hela tiden pingar, vibrerar, skriks och kommuniceras från vuxna och andra barn.

Flera arbetsplatsundersökningar visar på att många medarbetare går undan eller går ifrån sin arbetsplats för att kunna tänka klart eller fokusera. I värsta fall sätter de på sig ett bar brusreducerande hörlurar eftersom tystnad är en sådan bristvara i de rum vi umgås och jobbar i tillsammans.

Så när jag lägger märke till min dotters krasande över frukostfrallan och noterar hur ljuset rör sig i rummet är det inte för att de detaljerna inte finns annars. Det är för att det är så mycket annat som stör och ligger i vägen. När jag uppmärksammar hur kroppen låter mot tyget jag virar in den i varje morgon och hur mina ansiktsmuskler känns när de inte är redo för att prata med andra så är det inte för att något är fel. Det är för att jag är så ovan. För att tystnad är en så udda fågel i våra liv att det till och med känns lite farligt när hon flyger in genom det öppna fönstret. Men om vi bara låter henne vara några minuter inser vi fort att det inte är någon fara. Vi lägger märke till att vi visst har träffat henne förut. För många år sedan. Men visst känner vi varandra.

/ Navid

* ”Participatorisk kultur innebär att man samverkar och deltar tillsammans – inte som konsument utan som medverkande.” [läs mer här]