Har vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen?

Har vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen?

Vissa dagar när vi kommer hem brukar vi sätta våra mobiltelefoner på ljudlös och lägga dem i mobildagiset i hallen. Ett mobildagis är en liten låda där du lämnar din telefon så att den kan umgås i tystnad med andra telefoner. Ibland sitter någon av oss med mobilen i soffan och kollar sociala medier. Blicken är borta, nacken spänd, fingrarna leker på skärmen.

Ingen av oss skulle ta med telefonen till matbordet i köket. Så fort det ligger en mobil på bordsskivan är det någon som plockar bort den. Ibland sitter vi tysta innan vi börjar äta middag och andas gemensamt några gånger innan vi greppar besticken. För att komma ikapp oss själva, landa i stolen innan vi börjar äta tillsammans.

Ett par gånger har vi ätit frukost i total tystnad. Det var lite utmanande de första två tre minuterna men sen var det som ett mjukt täcke som lade sig ovanför och runt oss. Några av våra vänner brukar lägga ifrån sig sina mobiltelefoner i mobildagiset när de är hemma hos oss. Vissa av dem säger att det är utmanande. Andra säger att de har längtat efter just det.

”Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck.”

Att stänga av telefonen, datorn, jobbet. Att sitta ner i lugn och ro och äta tillsammans, prata länge och se varandra i ögonen. Inte vara rädda för att någon ska plocka upp telefonen, kolla mailen eller scrolla planlöst i flödet. Att kunna vara tillsammans och känna att alla verkligen är där.

Det kan låta som att jag har mitt digitala pundande under kontroll och vet exakt vad jag sysslar med. Tvärtom. Jag är livrädd för tystnad, tomhet och tristess. Det är en av de största utmaningarna i mitt liv. Jag tänker på det, pratar om det och skriver om det varje dag.

Ända sedan jag kan minnas har jag känt ett rastlöst kliande i min kropp. Som att jag inte trivs i min egen närvaro. Att jag måste göra någonting, bort från något, åtgärda något. Jag har försökt bedöva den kliande känslan med jobb, socker, tv-serier, nikotin, alkohol, mat, träning, sex och de senaste tio åren också med digital uppkoppling. Kicken i att se antalet likes och kommentarer öka på ett inlägg. Adrenalinpåslaget i att öppna mailen och se att hundratals människor vill nå mig. Och scrollandet. Det eviga mållösa scrollandet.

Vissa dagar känns kroppen lite lugnare. Jag behöver inte kolla sociala medier så fort jag vaknar. Jag behöver inte sätta på telefonen. Eller öppna laptoplocket. Jag tänder levande ljus och tar fram en bok. Sätter på instrumental pianomusik och kokar en kopp kaffe. Öppnar dörren ut mot gatan, sätter mig till rätta i soffan och kallar upp min hund bredvid mig. Kliar honom i nacken och ser de långfransade ögonlocken i hans fluffiga ansikte sakta falla ihop. Långsamheten vecklar ut sig som ett stort mjukt segel under mig och jag ligger i existensens hängmatta flera timmar i sträck. Plötsligt känner jag mig hållen av någonting eller någon. Oensam. Som att det finns något större som håller mig om ryggen. Som säger att det är okej att bara vara här. Oavsett likes, antal obesvarade mail, upptagna Googlekalendrar eller vibrerande smartphones som ingen plockar upp. Det finns något mer. Något som överträffar det.

Och det är i tystnaden som jag börjar känna igen. Jag blir medveten om nyanser i min kropp. Jag kan känna dofter, smaker, förnimmelser mot huden. Det är i tystnaden och tomheten som jag märker att jag är trygg nog att låta de stora känslorna komma upp. Och då kommer de: tröttheten, sorgen, smärtan, tomheten, meningslösheten. Allt sånt som jag har sprungit ifrån, gjort mig upptagen ifrån, bedövat mig ifrån.

Och ibland undrar jag. Om vi inte hinner känna de stora djupen för att vi gjort oss upptagna. Eller att vi gjort oss upptagna för att vi inte vill känna in de stora djupen.

/ Navid

Lyssna på Tankar för dagen: Navid Modiri – digital tystnad »


Bild: Jonas Abramsson

Lämna en kommentar